Jag går i väntans tider, inte som gravid då även om jag känner mig lite så efter att kroppen fortfarande är en aning uppsvälld från alla behandlingar. Jag väntar på besked.

Ett tillstånd som man lite får lära sig att leva med när det gäller en cancerdiagnos. Väntan på svar från olika provtagningar, mammografier och just nu vad svaret på operationen ska visa. På fredag har jag dejt med kirurgen och får svar på om det finns cancer kvar i det som nu är bortopererat och skickat på analys.

Och gissa om det har varit mycket tankar som skulle bearbetas. Men det känns som jag har gjort det och jag har en bra känsla i kroppen just nu. Jag är förberedd på vilket besked jag än får och jag känner mig lugn i det.

Jag har dock ett litet dilemma och det är att svaret troligtvis kommer att finnas på 1177.se tidigare denna veckan och mitt dilemma är om jag ska ”våga” gå in och läsa det innan fredag eller inte. Jag har inte helt bestämt mig men det känns som att jag kommer att göra det. Då kan jag ju förbereda mig för fler frågor tills på fredag.

Idag har jag varit och lagt om operationssåret och det såg fint ut. Jag har inte behövt äta några smärtstillande och jag kan nästan sova på mage igen. Jag måste fortfarande ha på mig BH:n som jag fick under operationen för att allt ska läka fint. Duscha går bra och jag tror jag får bada igen om en vecka. Vi hade en här som kunde fixa värmen på vattnet i veckan så gissa om jag har duschat. Jag älskar att duscha varmt och det har varit en utmaning med de där 25 graderna som vi haft sedan innan jul.

Jag försöker lyssna på kroppen och blandar promenader med att göra lite utflykter för att fylla på med energi. Jag mår fortfarande lite illa och tror det är en av biverkningarna från Herceptinet som jag får nu var tredje vecka. Det kommer och går så det är hanterbart.

Jag älskar idrott, och nu när jag inte kan utöva själv fullt ut så blir det mycket på TV. Det har varit mycket vinterstudion och nu är det EM i handboll nästan varje kväll. Och jag ser verkligen fram emot OS som börjar den 4 feb. Så något som är bra med att vara sjukskriven.

På innebandymatch med Love

I fredags fick jag även kallelsen till strålningen i Lund som ska starta fredagen den 25 feb. Det är nästan två veckor efter vad som sades från början men det är ok. Jag ska dit veckan innan och göra någon röntgen och markera på kroppen så man kan ställa in maskinen. Men jag är inte där i tanken ännu, ett steg i taget och först besked på fredag.

Kramar och Kärlek

Då är det dags för nästa fas – operationen.

Imorgon står det mammografi och ultraljud på schemat och då får jag besked på om behandlingen fortsatt har fungerat. Tidigare ultraljud har ju visat att tumören krympt både i storlek och täthet.

Den 11 januari ska jag träffa kirurgen som ska operera mig och få mer info om hur det går till. Det har hela tiden pratats om en tårtbitsoperation, där de tar en del av bröstet och dagens ultraljud kommer visa om det blir så och hur stor bit de kommer behöva ta. Min cancer sitter utsida vänster bröst och då de även ska ta några lymfkörtlar i armhålan så behöver jag troligtvis bra ett snitt men jag får mer info den 11:e.

Operationen är planerad till måndagen den 17 jan. Det är en dagoperation så jag kommer hem samma dag om allt går som det ska. Jag är inte så orolig för själva operationen men jag tycker inte det är så roligt med narkosen. Jag hade några tuffa upplevelser när jag var liten och de skulle operera bort mina polyper några gången och de fick hålla ner mig när jag skulle få masken. Men de sista gångerna jag blivit sövd har jag fått något så jag somnade innan jag behövde få masken så det ska nog gå bra.

Det är mer väntan efteråt som jag är orolig för. Jag ska få besked den 28 januari på om det finns några levande cancerceller kvar i den bröstvävnad de tagit bort och i lymfkörtlarna. Svaret på det visar hur vi går vidare sedan. Om allt är bra så är nästa steg strålning i 15 dagar men den har jag inte börjat tänka på än.

Jag läser på mycket nu om själva operationen och vad jag kan förvänta mig och jag har redan en hel del frågor till läkarbesöket. Det har varit så tydligt att jag har tagit ett steg i taget och inte över huvud taget tänkt på operationen tidigare.

Utöver operationen så har jag fortsatt behandling med Herceptin var tredje vecka. Så jag ska även till onkolgen den 11:e och få Herceptin i droppform. Tidigare har jag fått det tillsammans med cellgifterna så detta blir nr 8 av 21 så det blir fram till hösten 2022. Herceptin är den där antikroppen som riktar sig till HER2 positiv cancer som sätter sig på själva receptorerna på cellen så den inte kan växa. Förhoppningsvis har jag ju inte några cancerceller kvar så det blir lite mer i förebyggande syfte.

Så det händer ganska mycket för mig i januari.

På juldagen åkte jag till stugan i Yngsjö. Syftet var att få tid för mig själv för att tanka och tänka men det har blivit så mycket mer.

När jag tog beslutet att åka hit så trodde jag först att det var för att få vara ifred när jag mådde kasst. Sedan trodde jag det var för att slippa andras förväntningar på mig men jag har insett att det handlar om mina egna förväntningar på mig själv. Jag börjar känna igen mönstret när det blir för mycket och jag inte lever upp till hur jag tycker att jag själv ska vara så vill jag gärna fly och vara för mig själv. När jag är själv så kan jag ju inte såra eller göra någon annan besviken. Så när jag insåg det så kunde jag bara släppa det och fokusera på att bara läka mig själv.

Eller ja, att läka sig själv låter ju som något mysigt och bra och det är långt ifrån vad det har varit. Bara att jag nu klarar av att skriva och reflektera över de här dagarna visar att jag börjar komma ur den tuffa ”må-kasst” fasen periodvis. Jag har mått kasst och jag har svårt att vara klok och eftertänksam när jag mår kasst. Eller rättare sagt, jag är verkligen skit kass på att må kasst!!!

När jag mår kasst vill jag bara vara själv, jag kan inte vara kring andra och ännu mindre ta hjälp av andra eller ens skriva ett sms. Hela jag vill bara vara själv. Och när jag är själv vill jag fly från mig själv också. Så telefonen har blivit min flykt, tänkte först skriva räddning men FLYKT är det rätta ordet. Att slippa tänka och känna genom filmer och serier och allt annat som man kan göra på telefonen har varit mitt mönster för att slippa känna.

Jag har tidigare försökt beskriva hur jag mår i kroppen och huvudet och det är så svårt. Jag har någon gång skrivit att det är som att ha taggtråd på insidan. Eller om du skulle föreställa dig hur det kändes att dricka en burk med gift i som fräter på insidan och samtidigt gör dig illamående. Samtidigt som huvudet inte fungerar som det brukar, du kan inte tänka klart och har ibland svårt att uttrycka dig förståeligt.

Men det har inte bara varit kasst, jag har varvat det med stunder där jag har mått bättre. Under de här dagarna har jag återigen fått möta mig själv i alla jäkla tillstånd. Och vädret och havet och solen, naturen är verkligen magiskt läkande och har också hjälpt till att bryta det negativa.

Jag skrev någon gång att jag vill bada på julafton men det blev inte så. Men när jag vaknade på annandag jul kände jag att det var dags. Jag väntade till 8:34 då solen skulle gå upp och jag fick äntligen mitt efterlängtade bad i havet. En konstig känsla när det var kallare i luften än i havet men så underbart.

Jag har gått mina promenader och varvat med tid i stolen framför brasan och det har verkligen hjälpt mig att läka. Jag har haft lite besök här av familjen men jag har ändå valt att stanna kvar.

Igår började jag fundera över 2022 som närmar sig och först handlade det om att få lägga 2021 bakom mig och så började jag måla upp bilden av 2022 som året där jag verkligen ska ta tillvara på livet och våren och sommaren…

Men efter ett tag så fick jag stoppa mig själv. Det är ju såhär jag alltid gör och kanske ännu mer nu efter detta canceråret. Men vad är egentligen lärdomen av allt detta, vad är det jag kommer fram till om och om igen?

Jag måste lära mig att acceptera att det är som det är. Jag måste lära mig acceptera mig själv som jag är. Jag vet ju inte vad 2022 för med sig, ingen vet det egentligen. Vad jag vet är att jag fortfarande kommer ha mina upp- och nedgångar. Jag kommer fortfarande må dåligt periodvis. Jag vet tex att man kan må ganska kasst av de där antihormonerna som jag ska käka i 5 år. Så vad händer om jag istället för att klanka ner på mig själv när jag mår kasst helt enkelt bara låter mig få må kasst. Att jag låter 2022 få bli precis som det blir och att jag kan älska mig själv och livet oavsett.

Detta ska jag fundera vidare på… Samtidigt som jag passar på att duscha varmt en gång till innan jag åker tillbaka till Viby ;)

(Behandling 7 av 7)

Denna rundan har jag varit sliten, sliten i kroppen och sliten i huvudet och det är precis så som det ska vara. Jag är inte igenom det ännu men igår började jag må lite bättre några timmar på förmiddagen och idag verkar det vara på samma sätt.

Om vi backar bandet så fick jag min behandling den 21 december som planerat.

Kvällen innan laddade vi upp med bio med familjen. Picclinen fungerade som den skulle och jag fick sista dosen EC och herceptin. Denna gången var jag faktiskt förvånansvärt lugn, jag visste vad som väntade och kände mig trygg i det. Jag kände dock inte att det var läge att fira sista behandlingen. Det sparar jag till nyår eller nyårsdag när biverkningarna har släppt sitt grepp om det följer mönstret från de andra gångerna.

Det bästa med den dagen var att jag fick träffa min räddande ängel som kämpade så med picclinen dagen innan. Hon kom ner från bröstcentrum och gav mig alla uppgifter inför min operation i januari och jag skriver mer om det sen. Hon visade upp blåsan på sin tumme och det var så skönt att få tacka henne igen.

Fast nu skojar jag ju lite, det bästa var ju faktiskt att de drog bort picclinen. Min följeslagare sedan i augusti. Picclinen är den där ca 40 cm långa slangen som gått i en ven från höger överarm bort till hjärtat och som de använt för att ge cellgifterna igenom. Det tog några sekunder att dra ut den och det kändes ingenting. Några dagars läkande och sedan kunde jag duscha och bada som jag ville igen.

Tyvärr står inte dusch högst på min prioritering då värmepumpen fortfarande är kass så varm vattnet är max 20-25 grader och jag är en varmduschare. Kom på att jag kunde passa på att duscha precis efter en sådan där värmevallning där man blir dyngsur så då fungerade det ok. Men det är ju det där badet i havet jag har längtat så efter.

Jag började må dåligt direkt efter behandlingen, jag var yr och började må illa redan i bilen hem. Det har varit hanterbart och jag har aldrig behövt kräka vilket jag är så tacksam för. Men jag vill gärna vara själv när jag mår såhär. Jag har krupit in i min grotta, vilat mycket, pusslat, kollat filmer och serier för att fly måendet.

Jag måste också passa på att visa det mest peppande ”julkortet” jag fick från min Nymöfamilj som ligger framme på golvet därhemma.


Kolla in Irmas kombo hjärta/rosa bandet figur, funderar på att göra något fint av den.


Julen

Resten av familjen firade Lillejul med Dannes sida men jag valde att vara hemma och vilade mest hela den dagen. Jag sov dåligt på natten och vaknade inte förrän kl 11 på julafton. Även om jag innan julen har förberett mig och familjen på att jag inte kommer må bra och att vi inte ska räkna med det så är det svårt att hantera. Det är ju ändå julafton och jag ville så gärna att familjen ska få en fin dag. Så jag gick upp och försökte verkligen vara glad. Det gick sådär… Vi åt och öppnade julklappar men jag blev bara mer och mer besviken på mig själv. Svårt att vara tacksam över mina julklappar, svårt att vara glad och positiv och jag kände hur det smittade över på resten av familjen och då blev jag bara ännu mer besviken på mig själv så jag gick och lade mig igen.

Vi skulle hem till min syster på eftermiddagen och fira julafton och det är klart att jag ska följa med, för familjens skull för att det måste väl vara det bästa. Såklart är alla jätte glada för att jag följde med och jag förstår det men jag mådde bara sämre och sämre. Dels för att jag mådde illa och kasst i kroppen men framför allt för att jag inte kunde vara den jag önskade. Jag försökte vara med så mycket jag kunde men jag gick undan emellanåt och vilade i soffan. Jag tror att jag var med till vid 8-tiden och sedan körde jag hem och resten av familjen stannade kvar.

Till hela min familj som läser detta för första gången så vill jag bara säga att jag älskar er ofantligt mycket och jag är så tacksam för er så det har inte med er att göra.

Såhär i efterhand så skulle jag inte följt med, det var egentligen inte vad jag och min kropp behövde för att läka just då. Och det har tagit mig några rundor av reflektion för att inse just detta. Jag behöver låta mig få må precis som jag mår. Jag ska fira min jul och ledighet med familjen när jag mår bättre istället, förhoppningsvis blir det veckan efter nyår när barnen fortfarande är lediga.

På juldagen åkte jag till Yngsjö.

Jag vill passa på att tacka för alla julhälsningar och önska er alla en god fortsättning!
Jag har inte haft kraft och ork att svarar på era hälsningar men jag tar det efterhand så fort jag mår bättre igen.

All kärlek
Liselott

Idag skulle jag lägga om picclinen för sista gången. Imorgon är sista behandlingen och då drar de äntligen ut picclinen. Jag har haft samma sköterska de flesta gånger och vi har lärt känna varandra ganska bra så idag skulle vi få avsluta detta tillsammans. Trodde vi båda i alla fall… Men som vanligt blir det inte riktigt som man tänker sig. Det var stopp i picclinen. Det finns lite små tricks att göra när det är stopp men det verkade som stoppet var i den biten av slangen som är utanför huden. Så hon lyckades inte få bort stoppet och skickade mig till onkologen. Som tur är ligger det ganska nära så jag kunde gå dit.

Väl framme så visade det sig att de hade väldigt mycket att göra idag så de visste först inte om de kunde ta emot mig men jag hade tur och kom in efter en liten stund. Sköterskan som tog emot mig jobbade på onkologen en dag i veckan just för att sätta piccline på patienter och hon hade en halvtimme över till nästa patient.

Väl på plats började hon först med koksaltlösning för att få loss det. Om du föreställer dig en spruta där du drar kolven fram och tillbaka, så du suger in och kör tillbaka hela tiden så var det så hon gjorde. Den lossade inte. Så då provade hon med heparin (tror jag det hette) blodförtunnande istället. Hon var väldigt positiv till att det här brukar fungera och ibland får man hålla på upp till 20 min. Och hon kämpade på, hon hade stora märken på tummen så det är ett ganska trögt arbete.

Jag tänkte först att de kanske drar picclinen idag om det inte fungerar men tydligen så kan man inte köra utan för just cellgifterna EC så alternativet om den inte lossade så skulle de behöva sätta in en ny piccline. Även om det gick bra första gången jag satte piccline så är det inte det roligaste jag vet och jag ville absolut inte behöva göra om det. Återigen gick tankarna på att det var så jäkla nära.

Hon höll på i över 20 min och den lossade inte trots mina försök att be till högre makter eller snacka snällt med den att lossa. Hon berättade att hon hade en sak till att prova och det var något annat blodförtunnande. När hon kom tillbaka började hon prata om alternativet om den inte lossade och hon var inte lika hoppfull längre. Jag skulle kunna få en ny piccline insatt efter lunch. Jag försökte hålla mig lugn men var ganska stressad just då för jag tycker fortfarande att det räcker nu. Hon provade igen med det nya och efter två minuter lossnade det… Tack, tack, tack, tack, tack… Som hon kämpade och vilka märken hon hade på tummen efter allt slit. Jag tackade henne tusen gånger för att hon inte gav upp, den bästa julklappen ever.

Eller den kanske får dela på första platsen med fikan jag fick av äldsta sonen som hade följt spektaklet via mina rapporter på sms och tyckte vi skulle fira.

Min stora passion!

Jag och Maritza poddar fortfarande i Livskarriärpodden, kanske inte med samma regelbundenhet som tidigare men vi passar på att spela in när jag mår bättre. De fem senaste poddavsnitten (Podd 32-36) har utgått från detta cancerkapitlet. Det handlar om min story och mina upplevelser, hur Maritza som nära vän har upplevt det och hur VI förhållit oss till denna cancerresan utifrån lite olika perspektiv. Så för dig som vill lyssna så tänkte jag tipsa om hur du hittar till podden, se nedan.

I det sista avsnittet som vi släppte idag, ”Podd 36 – Jag saknar mitt VANLIGA jag” valde jag att utgå från mina insikter i ett tidigare inlägg här på bloggen ”Jag känner inte igen mig själv”. Jag och Maritza hade inte pratat sedan jag skrev det inlägget och jag ville höra hennes syn och perspektiv på det jag skrivit och om vi kan ta med oss det i andra delar av livet. Och som vanligt när vi samtalar så får vi många nya insikter och lärdomar med oss.

Avsnitten som handlar om just cancerkapitlet är Podd 32 – Podd 36 (än så länge) men där finns många spännande avsnitt att lyssna på.
32 – När cancern drabbar oss
33 – Hur hanterar vi vänskapen i denna cancerresan?
34 – Egoistisk vänskap
35 – Airtime och balans i samtalet
36 – Jag saknar mitt VANLIGA jag

Ni hittar Livskarriärpodden där poddar finns eller sök enkelt på Livskarriärpodden eller använd länkarna nedan.

Länkar:
Länk till Poddtoppen
Länk till Spotify
Länk till www.livskarriärresan.se (där även våra videos med Veckans Dilemma finns)

Om Livskarriärpodden
Vi startade Livskarriärpodden för nästan ett år sedan och innan dess använde vi oss av videoformat med Veckans dilemma så vi har hållit på i nästan 1,5 år nu. Det bästa är att vi försöker hålla avsnittet ganska korta (10-20 min) för att man ska kunna ta en kort paus och lyssna in.

Livskarriär handlar om att göra karriär i livet som pågår nu och vi tar upp och samtalar olika dilemma som dyker upp i vardagen och i livet.

Livskarriärpodden är för oss som vill göra Karriär i Livet!
Varje vecka fångar vi upp olika vardagsdilemma och försöker tillsammans se det från olika perspektiv.
Vi blandar vilt med både skratt och allvar, allt för att ge oss insikter som gör att vi kan resa lättare genom våra liv.

Så varför livskarriär, kanske du undrar?
Vi har själva varit där, jobbkarriär och den ständiga strävan att uppnå något nytt… för kanske blir jag lite lyckligare då.
Men tänk om det handlar om livet som pågår nu, att minska press och hantera stress och att leva livet på ett sätt som är optimalt för dig.
Göra Karriär i LIVET – som vi valt att kalla LIVSKARRIÄR
Så ta nu DIN stund tillsammans med oss för Nu kör vi!

Ni hittar oss även på Facebook och Instagram som Livskarriärresan där vi bl.a. lägger ut när vi släpper nya poddavsnitt.

Dagen jag varit så nervös för… Att börja med de nya cellgifterna (EC) för behandling 5-7 och att se hur det blir med illamåendet.

När mina bröstsystrar beskriver sina resor så blir det så tydligt hur olika vi uppfattar det vi går igenom och mycket kretsar kring våra olika rädslor. Det blir tydligt när någon som är spruträdd beskriver just sprutorna mest eller om man är rädd för operationen så blir fokus där. Tror inte det är så svårt att missa min stora rädsla vid det här laget 🤢

Men dagen började med besök hos läkaren som bekräftade att behandlingen fungerat kanon som jag skrev i tidigare inlägg. Tumören syntes bara väldigt svagt på ultraljudet och man kan inte känna den längre. Så skönt att ha med mig nu när jag går in i nästa fas. Kroppen krigar på bra.

Danne klickade bra med läkaren och det började med att han gick rakt in i honom när vi skulle in i rummet. När jag sedan beskrev min muskelvärk för läkaren så ordinerade han massage från Danne två gånger per dag varpå Danne bad honom ”skicka en remiss så får vi se”😄
Han tyckte också det var bra att jag har smakbortfall nu när Danne lagar mesta maten. Kul att de hade kul och det släppte nervositeten lite.

Sedan var det dags för själva behandlingen. Idag var vi inte så många och i slutet satt jag själv så jag passade på att ta ett foto för att visa hur vi har det.

Det jag fasat för är det röda droppet, som är en av de två cellgifterna jag fick idag tillsamman med Hetceptin som är antikroppen.

Min kontaktsköterska hade jobbat med detta i 25 år och hon berättade hur mycket bättre mediciner det finns mot illamående nu och jag har fått det mesta man kan få så jag håller alla tummar.

Danne hämtade mig och eftermiddagen har jag sedan blandat med vila och aktivitet i form av soffträning framför brasan och pingisträning med Milton. Ja, jag vet vid det här laget att det beror på det där kortisonet som speedar upp mig så.


Lite känning har jag nu på kvällen men det är hanterbart. Har sovit någon timme också.

Vill också passa på att tacka för all kärlek och omtänksamhet ni skickar till mig på alla olika sätt. Jag läser och samlar på mig allt❤️
Ibland svarar jag direkt och ibland tar det tid.

Massor med kramar❤️

Så närmar sig den där dagen jag varit så nervös för. Imorgon är det dags för den nya cellgiften (kallad EC) som jag ska få de sista tre behandlingarna. Ni som har följt mig vet att orsaken till min nervositet är att en vanlig biverkning vid EC är illamående och jag hatar verkligen att må illa.

Jag har mått illa under mina graviditeter och jag har några fruktansvärda båtturer med illamående i bagaget som nog ligger till grund för oron. Sedan har man den där bilden med sig från alla filmer där de mår så dåligt av cellgifter.

Men utvecklingen har ju faktiskt gått framåt även när det gäller medicin mot illamående. Det finns många olika varianter och jag ska äta en långtidsverkande tablett imorgon innan behandlingen som varar i fem dagar. Håller alla tummar och tår för att den i alla fall ska ta det värsta.

Det verkar som de flesta annars brukar få börja med EC när man är lite piggare men för oss med HER2 positiv bröstcancer som även ska få två antikroppar så kan man inte kombinera det med EC och därför får vi börja med Doc.

Eftersom jag jobbar en del med mental träning så vet jag ju hur jag påverkar mig själv när jag har de här negativa bilderna och oron så jag försöker verkligen släppa det och tro på de där medicinerna men det är inte lätt.

Tyvärr är jag ju inte riktigt på topp heller från förra behandlingen som kroppen fortfarande kämpar med, det är första gången det hållit i så här länge.

Som tur är så fick jag ju lite energi nu i veckan. Innan lovet frågade jag min syster om hon inte skulle iväg en tur till Österlen på lovet som hon brukar och kom precis då på att vi nog hade bokat en övernattning för några månader sedan… Hade helt glömt bort det och visste inte in i det sista om jag skulle orka åka men bestämde mig för att jag behövde det. Och det var så mysigt så här kommer lite bilder från några underbara dagar på Svabeholm där vi bodde (ja det stavas så) som ligger nära Stenshuvud.

Fördel med cellgifter – mycket plats i necessären när man kan plocka bort alla hår- och rakprodukter :)

Bortsorterat ett tag

Innan avfärd körde Linda mig till sjukhuset för ultraljud av hjärtat som kan ta en del stryk av antikropparna. Hjärtat var i toppform och det betyder att jag kan fortsätta med antikropparna framåt.

Sedan bar det iväg och när vi checkat in så fick vi supergoda nybakade scones. Det vattnas fortfarande i munnen av den här bilden.

På kvällen fick vi själv värma vår middag som hotellet tillagat i vår byggnad. Gillar verkligen hela konceptet. Man kunde få bastu och jacuzzi också men eftersom jag inte får bada så avstod vi denna gången.

En mustig höstgryta med potatis

Innan hemfärd hann vi med en härlig promenad på Stenshuvud och jag hävdar fortfarande att jag aldrig har gått upp på själva huvudet utan alltid gått ner mot vattnet mot Stenshuvudhakan så det blev en ny upplevelse. Översta bilden är jag och Linda med utsikt mot Yngsjö där vi har stugan.

Imorgon kl 10 träffar jag och Danne onkologen igen så då får vi mer besked på mammografibilder, ultraljud och kommande behandling.

Igår var det dags för mammografi och ultraljud igen. Även om det visade att tumören hade krympt för 6 veckor sedan när jag gjorde förra undersökningen så är det nervöst att gå dit. Att lägga sig på den där britsen i samma rum där jag fick beskedet i somras väcker så många minnen. Efter mammografin får man ligga där en stund själv när läkaren ska kolla på bilderna innan det är dags för ultraljud. Jag känner igen alla mönster i taket vid det här laget och tankarna snurrar i huvudet.

Sen öppnas dörren och läkaren kommer in och jag håller andan… väntar på att han ska säga något… ”Bilderna ser bra ut” säger han innan han startar ultraljudsundersökningen. Men vad betyder det egentligen. Han håller på ganska länge den här gången, från olika vinklar och till slut säger han, ”hade det inte varit för markören hade jag inte trott att där varit en tumör”. Det är därför jag har hållit på en stund och jag kan se en liten antydan till förtätning eftersom jag vet var jag ska leta men du har svarat bra på behandlingen.

Markören är den där lilla metallbiten de satte in mitt i tumören innan behandlingen för att veta var de ska operera sedan om tumören försvinner.

Nu ska onkologen titta på bilderna innan vi träffar honom på tisdag när det är dags för ny sorts cellgift, gång 5-7.

Jag har ju inte mått särskilt bra denna rundan men de här beskeden gör ju att det känns lättare att gå igenom det. Att veta att Pacman är i farten och käkar cancerceller.

Pacman

Vi firade med familjen!!