För er som följer mig på sociala medier så gjorde jag ett inlägg där jag tillbringade onsdagen på yogamattan och verkligen utforskade alla tankarna som påverkade mig så. Och här är lite av det jag skrev.

”Det är ok att må så här. Jag behöver inte må annorlunda. Det finns inga andra borden eller måsten just nu. Idag har tillbringat dagen på yogamattan och undersökt och utforskat mig själv och mina tankar och vet ni vad… det är ok och jag är ok! Allt det där jag undervisar på yogamattan gäller ju mig också, just nu. Så lätt att glömma i alla känslor.”

”För jag vill ju vara glad, pigg och träffa folk och träna och… Och när jag inte orkar leva upp till det mår jag ännu sämre. Så skönt att börja hitta tillbaka till mig själv igen på mattan. Att acceptera att det är precis såhär just nu och det ÄR OK.”

Vet ni vad som hände sedan? Och det är ju detta som är det magiska med att acceptera.

Lusten kom tillbaka, jag började kontakta personer igen, jag gick en lång promenad och jag var tacksam.

Vad händer egentligen när vi accepterar? Många kan missuppfatta vad det innebär att acceptera. Det innebär inte att jag ger upp, det innebär att jag accepterar att det är såhär precis just nu. Jag kan inte göra något åt det faktum att jag har cancer. Om jag hela tiden går och tänker att jag borde inte ha fått det, jag som tränar osv då mår jag inte bra. Men när jag accepterar faktum så kan jag släppa det och blicka framåt på det jag kan påverka. Och jag kunde också släppa de där kritiska tankarna jag hade om mig själv.

Så sakta men säkert har jag tagit mig ur ”hålet” igen och börjat fylla dagen med goa saker som just jag behöver. Jag behöver fortfarande mycket egentid så det finns med mig hela tiden. Jag vet ju att när energin kommer tillbaka så är det så lätt att bara köra igen så jag tränar på att lyssna inåt igen.

Tusen tack för alla peppande kommentarer på vägen.

Bamsekram

Jag har svårt att skriva just nu för jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Jag känner inte riktigt igen mig själv.

Ibland mår jag bra men allt för ofta mår jag inte så bra, den där nedstämdheten som jag beskrev i förra inlägget finns med mig. Lite som en baksmälla som inte vill gå över riktigt.

En teori jag har är att jag börjar komma ur den där första och andra fasen som ofta kommer vid en kris eller sorg eller liknande. Vid kris brukar prata om olika faser:
-Fas 1, chockfasen
-Fas 2, reaktionsfasen
-Fas 3, bearbetningsfasen
-Fas 4, nyorienteringsfasen

Jag har beskrivit det som att jag har varit i huvudet med allt det praktiska som ska fixas och att även ha fokus på behandlingen med en tydlig riktning. Lite som att vara i ett kamp- eller flykttillstånd vid en riktig stressreaktion där jag nu varit i kamptillstånd eller fightmode länge.

Jag skulle tro att jag lämnat fas 2 och börjat gå in i fas 3 eller så hoppar jag mellan fas 2 och 3 och jag ska försöka beskriva nedan.

Nu är jag mitt i behandlingen och jag vet ungefär vad som kommer hända och det blir därför inte riktigt samma fokus längre. Inför varje behandling taggar jag upp men mellan behandlingarna blir det lite vakuum.

Och vem är jag då, vad ska jag då göra? Jag är ju inte bara ”hon med bröstcancer” längre som bara har det fokuset. Vardagen kommer ifatt igen på något sätt. Och på samma sätt som en baksmälla så mår jag lite sådär och jag har svårt för att ta mig för något.

Jag försöker lite ”tvinga” mig till att göra saker och oftast mår jag bättre när jag gör det men jag är inte riktigt mig själv märker jag. Jag är inte riktigt så glad som jag önskar att jag var. Jag tror det är naturligt, jag försöker i alla fall acceptera att det är så men mår lite dåligt när jag inte orkar träffa folk på samma sätt som innan.

Jag är fortfarande lika tacksam för att ni hör av er men jag är inte riktigt lika snabb på att svara när jag mår såhär.

Men trots allt så har jag hunnit med lite roligheter.

Jag har provat glasögon och lunchat med Pernilla.

70- och 80-talet är tillbaka

Blivit bjuden på supergod lunch av moster Vanja och morbror Gary.

Kollat på Milton som spelar handboll och jag ska strax iväg på nästa match.

Varit hemma hos Maritza på supermysig och god middag med härliga vänner och fina samtal.

Varit i Yngsjö och förberett för golvslipning och sålt av lite möbler.

Lyssnat på poddar och promenerat och upplevt alla väder.

Och jag längtar faktiskt efter en riktigt go baksmälla som man kan få efter att ha delat en flaska bubbel och firat något roligt. Den kommer snart…

Kram

Jag mår ganska bra fysiskt nu, kroppen har återhämtat sig bra efter förra behandlingen. Jag behöver vila en del men det känns bra för att hjälpa kroppen läka bättre.

Men jag har fortfarande inte mått riktigt bra mentalt. Det har varit mycket tankar och känslor som snurrat i huvudet nu och jag har haft svårt att komma ner i varv. I måndags natt började den där tanken som jag knappt vågat skriva eller prata om dyka upp och jag bestämde mig för att möta den istället för att stoppa huvudet i sanden. Eller rättare sagt så började jag i alla fall ta upp huvudet lite grann och kika på tanken och märkte snart att det finns lite olika aspekter på just den tanken.

Under de senaste dagarna har jag fortsatt utforska och bearbeta tanken och jag har behövt mycket egentid i detta. Det kan ibland förklara varför jag inte svarar meddetsamma till er som hör av sig eller varför det tar längre tid. Jag har inte varit redo att möta andra eller finnas för andra (som jag vanligtvis älskar) och då drar jag mig undan istället.

Så efter några dagars kontemplation och processande har jag kommit fram till min sanning och hur jag ser på det. Jag är inte rädd för tanken längre och jag har till och med börjat våga prata om den och nu skriva ner den här.

”Vad händer om det inte går vägen, om jag inte överlever?”

Jag vill gärna försöka förklara hur jag ser på det just nu, kanske förändras det framåt men vem vet vad som händer framåt egentligen.

Jag har normalt sett en ganska positiv livssyn och jag oroar mig inte speciellt mycket. Jag lever ganska mycket i det korta perspektivet och när jag tänker på detta cancerkapitlet så ser jag mest bara hur det ska gå bra framåt. Det är väl också därför som jag aldrig kollar hur prognosen för överlevnad ser ut för mig och min typ. Jag ställer inga frågor till läkaren om just det (men massor av frågor om allt annat). För vad skulle det hjälpa mig att veta? Skulle jag oroa mig mer? Jag vill hellre fokusera på vad jag kan göra nu för att öka sannolikheten för överlevnad, det jag kan påverka själv. Då mår jag mycket bättre och kan lägga fokus på att må så bra som möjligt varje dag.

Så brukar jag leva men jag har inte riktigt hittat dit fullt ut sedan mitt cancerbesked plus att det är svårt att leva så när man mår kasst av alla biverkningar men det börjar lägga sig lite nu. (Jag märker hur mycket jag processar nu när jag skriver också och är tacksam att jag valt att blogga om min resa)

För någon annan kanske det att stoppa huvudet i sanden men för mig har det blivit så tydligt under de här dagarna och därför blir jag inte heller rädd när jag tänker på framtiden. Jag känner mig lugn och trygg och tacksam och kärleksfull istället för alla känslor som är kopplade till rädsla. Detta har tagit mig några dagar att komma fram till och det känns skönt att landa i det och inte vara rädd för rädslan.

Men det finns också en annan aspekt av tanken som också tagit stor plats och som jag haft stort fokus på de här dagarna och det är mer kopplat till allt det praktiska. Vad skulle hända rent ekonomiskt för familjen? Hur ser vår livförsäkring ut och våra övriga försäkringar? Vad händer med mina pensioner? Osv…

Lite som att jag vill säkerställa det praktiska och att familjen klarar sig oavsett vad som sker.

Och det jag vill skicka med till dig som läser just nu:

Se över allt detta INNAN du drabbas av allvarligare sjukdom!

Nu har jag sett över allt detta tidigare och jag känner mig lugn nu efter att ha gått igenom det igen. Jag har lagt många timmar denna veckan på att gå igenom allt och framförallt på pensionssidan hur det fungerar och ser ut för mig och då handlar det om det som kallas återbetalningsskydd. Att mina pengar går till en förmånstagare, partner eller barn, om jag skulle gå bort. Efter många olika anställningar i olika bolag så har jag många olika inloggningar och sparformer när det gäller tjänstepensionen och även om vi försökt sammanfoga så mycket som möjligt så det har tagit en god stund.

Låt mig skriva såhär, om jag INTE hade haft återbetalningsskydd (som är ett val) så hade pengarna fördelats ut till andra försäkringstagare istället för till familjen vid dödsfall. Och om jag nu skulle vilja ändra till att ha andra förmånstagare så måste jag fylla i en hälsodeklaration och jag har förstått att det är väldigt svårt att få igenom en förändring om du redan har drabbats av tex cancer. (Vet inte om det är så för alla bolag men har förstått att det är så för många). Detta gäller också om du ska teckna en livförsäkring efter du har drabbats av sjukdom. Så…

Se över allt detta INNAN du drabbas av allvarligare sjukdom!

Har också läst att det ska finnas olika tilläggsförsäkringar (vissa försäkringar kanske redan har det) där du får ersättning vid tex en cancerdiagnos. Det saknade jag så kolla gärna med ditt försäkringsbolag hur det ser ut för dig.

Tack för att ni finns!

Bamsekramar

(Dag 1-4 efter tredje behandlingen)

Det är inte lätt att skriva blogginlägg när man mår dåligt. Min spontana reaktion blir att krypa under täcket och inte vilja träffa eller prata med någon. Bara ta en stund i taget och vänta ut det.

Jag mådde hyfsat precis efter behandlingen i onsdags och torsdags men det blev värre och värre och i fredags började jag ta de där nya illamåendetabletterna. Syrran var här med fina blommor i fredags och vi satt och pratade i många timmar men sen fick jag gå och lägga mig och det är väl där jag befunnit mig mest sedan dess.

Svårt att beskriva hur jag mår men det är dels som en influensa med ont i leder och kropp och frossningar varvat med svettningar. Konstant illamående men tabletterna tar bort det värsta tror jag. Biverkningarna från just illamåendetabletterna är bla trötthet så jag är riktigt sliten. Känns som någon form av dvala. Ont i munnen igen och har svårt att äta.

Men det jobbigaste är nog känslan av nedstämdhet eller som en depression. Tränar på att korta ner perspektivet hela tiden, ett andetag till… tårar…

Fina vänner och familj har hört av sig men just nu svarar jag inte på telefon, kan inte. Vill bara försvinna.

Men… det är värt det för behandlingen fungerar, just nu äter vi cancerceller där på insidan, eller som Tina skulle säga, ”Nu är Pacman igång och käkar”.

Så svårt att skriva just nu, huvudet fungerar inte som det brukar.

Så tacksam för fina blommor som fortsätter droppa in, ligger här i soffan och njuter av dem.

Tack fam Crona
Tack farmor Carin

Och för det fina handstöpta ljuset som jag har tänt varje dag.

Tack fam Nilsson

Men ha tålamod, det vänder snart, jag kommer tillbaka och då hör jag av mig igen och skriver mer.

Massor av kramar!

Idag fick vi äntligen träffa onkologen igen. Danne får vara med vid de här läkarbesöken och det är bra för jag känner redan att jag inte har helt koll på vad han sade. Han började i alla fall med att säga att ta upp det positiva och det handlade om mammografin och ultraljudet jag var på förra veckan som skulle visa hur jag svarade på behandlingen.

Jag hade ju redan hört från ultraljudsläkaren att jag svarade bra och hon kunde se att den krympt på bredden men alla bilder skulle sedan gås igenom för att jag skulle få besked idag av min behandlingsläkare (onkologen) så jag visste inte resultatet på mammografin. Han berättade att på mammografin kan man se tätheten också (det gör man inte på ultraljud) och det hade blivit jätte stor skillnad. Man kunde nästan inte se tumören längre vilket innebär att cancercellerna inuti själva tumören också minskat rejält. Så dels har den blivit mindre tät och dels har den krympt från 10 mm till 5 mm på bredden och några mm på längden. Han var riktigt nöjd och det var såklart jag och Danne också.

Jag bad honom också beskriva min cancer, har fått det förklarat från tre olika nu och det känns bra att få lite olika beskrivningar så sätter det sig lite bättre hos mig också. Jag har ju tidigare skrivit om att min är HER2positiv och han berättade att utsikterna för just denna typen inte var så goda tidigare men 2012 när man hittade det här med antikroppar som stoppar tillväxten för just den här typen av cancer så har det förändrats helt och prognoserna ser goda ut nu.

Han berättad också varför man just i detta fallet med min typ av cancer ofta väljer att köra cellgifter innan operation och det är just för att se hur tumören svarar och om den fortsätter att krympa under hela resans gång. Detta blir ju betydligt svårare att se om man plockar bort tumören och analyserar den före själva behandlingen. Sen finns det ytterligare möjligheter att ta till med någon form av cellgift i tablettform (tror jag det var) som man sedan kan få i kombo med antikropparna (som jag ska ta i ett år) efter operationen. Han sade att det var mycket ny forskning hela tiden och det känns ju fantastiskt.

Jag är så tacksam för alla framsteg som görs inom cancerforskningen och nu går vi snart in i rosa månaden så tänk gärna en extra gång på det.

Därefter var det dags för den tredje behandlingen med antikroppar och cellgifter. Jag bad om andra illamåendetabletter denna gången som jag fick utskrivet som jag ska prova om det sätter igång. Läste också om att åksjukearmbanden kan hjälpa. Jag hade mina kvar sedan graviditeterna (som iofs inte hjälpte då) men ska prova dem också

Danne hämtade mig och vi handlade lite ”goemat” som vi ska fira med ikväll innan smaken försvinner igen.

Så nu kör vi!!!
⭐️⭐️⭐️

PS Tack för bästa videopeppen i morse Irma och Malin ”Heja Lotta, Heja Lotta” ❤️

(Dag 15 -16 efter andra behandlingen)

Jag är nu inne på sista veckan innan tredje behandling och det mesta känns hyfsat bra just nu. Jag passar verkligen på att använda min ofrivilliga ledighet till att göra saker nu när jag mår bättre och har kommit ifatt med massor av småprojekt hemma.

Torsdagens höjdpunkt var sminkkursen för oss som har cancer. Normalt sett hålls oftast dessa kurser på sjukhusen men nu i coronatider hålls kurserna digitalt. Innan kursen fick vi en fantastisk goodiebag skickad till oss med allt som behövs för att lägga en makeup med produkter skänkta av kända märke.

Nedan text lånade jag från deras hemsida https://www.lookgoodfeelbetter.se/ där man också kan anmäla sig till deras kurser. Jag fick information om detta via min kontaktsköterska på onkologen och har blivit tipsad av flera av mina bröstsystrar.

Look Good Feel Better är ett humanitärt program, som startades i USA 1989 och som nu finns i ett 20-tal länder runt om i världen. I Sverige startade programmet våren 2003.
Look Good Feel Better erbjuder kvinnor, som behandlas för cancer, kostnadsfria kurser om hudvård och makeup. Makeupkonsulenter ger professionell rådgivning och hjälper till att förebygga eller eliminera utseenderelaterade problem, som kan uppstå under behandlingen mot cancer.

Vi var 6 kvinnor som under 45 min fick lära oss lägga make-up, det var ganska basic men super trevligt att få göra det men andra i samma situation. Vi fick också tips om att fota oss själva i närbild för att lättare kunna måla ögonbrynen om/när man tappar dem. När man träffas live brukar det också vara schalknytning på schemat men det gjorde vi inte nu men det finns lite videos och instruktioner på deras hemsida om det.

Efter kursen när kursledaren lämnade fick egentid och möjlighet att prata med varandra och dela erfarenheter, tankar och frågor.

Idag behövde jag bara hämta hem mig själv igen. Jag behöver träna mig själv på att känna in när det blir för mycket. Jag börjar misstänka och känna igen mönstret att det är ett sätt att skydda mig själv från att behöva tänka för mycket på det jag går igenom. Så jag hamnar lätt i ”Vad ska jag GÖRA nu?” tänket.

Så jag lyssnade in mig själv och vad jag verkligen behövde, jag var trött även om jag sover mycket bättre nu och jag behövde framförallt vila hjärnan. Jag promenerade, mediterade, läste lite och vilade. Det är faktiskt ganska svårt att träna om hjärnan och jag fick hela tiden påminna mig själv att släppa tankarna som dök upp på nya fantastiska projekt jag kunde ta tag i. Så det är min nya utmaning, lite mer balans och återhämtning för att verkligen låta kroppen få jobba med sin läkning.

Fast för att få balans måste ju lite hända också så på eftermiddagen blev det en liten runda till Hornbach med Danne för inköp av grejer för att kunna byta duschen imorgon ;) Ja, jag vet jag behöver träna…

Kvällen var också lugn med middag och handboll på TV.

Podden:

Vi släppte också ett nytt poddavsnitt idag om hur vi hanterar vänskapen efter ett cancerbesked.
Vi delar med oss av vår resa tillsammans mitt i cancern. Vad är våra framgångsnycklar i just vår resa som vänner och vad känner vi just nu.

Varför drar vissa människor sig undan eller flyr när nära står inför tuffa delar i livet? Är vi rädda för att möta någon i sorg eller smärta? Är man kanske rädd för att dra upp något tungt och jobbigt som gör att personen blir ledsen igen? Kanske det är lättare att tänka att man vill vi vidare i livet och hellre lägga saker bakom sig än att ”älta” det för länge, är det att vara positiv?

Vi pratar även om att lämna över ansvaret till den ”drabbade” i en relation att kunna säga ifrån vad man vill eller inte vill prata om i stunden.

Vi berättar även om situationer där vi krockat i vår vänskap och hur jäkla svårt det är att mitt i frustrationen vara kvar i att lyssna på den andres perspektiv när man själv vet ”att man har rätt…”

Ni hittar oss på Livskarriärpodden där poddar finns eller via denna länken https://livskarriarpodden.podbean.com/e/hur-hanterar-vi-vanskapen-i-denna-cancerresan/

Ett inlägg främst riktat till dig som ska påbörja eller genomgår en cellgiftsbehandling. Har ni fler tips ni vill att jag ska lägga upp så skriv i kommentarsfältet så fyller jag i. Jag vill också skriva att jag inte är sponsrad av någon och de produkter jag valt att använda har jag hittat genom olika tips eller så har jag valt andra produkter utifrån vad jag har kunnat få tag på.

Jag har lagt många timmar på att leta efter tips och trix som kan vara bra för att förebygga eller minimera biverkningarna vid en cellgiftsbehandling. Jag har letat i forum, på bloggar och pratat med andra i Sverige och utomlands och här har jag sammanställt det jag har hittat såhär långt. Jag kommer att uppdatera och lägga till under resans gång.

Just nu när jag skriver detta så har jag fått Docetaxel, Herceptin och Nivestin sprutor men tipsen är ganska generella.

Och det mesta av detta påbörjade jag inför eller i alla fall tidigt i behandlingen för att förebygga så mycket som möjligt.

Torra slemhinnor:
En vanlig biverkning vid cellgiftsbehandling är torra slemhinnor vilket beror på att cellgifterna riktar sig främst mot celler som delar sig snabbt så det gäller alltså bl.a. mun, näsa, mage, tarmar och underliv.

Svamp och torrhet i munnen:
Detta är en vanlig biverkning och det tips som de många ger är att skölja munnen med Vichyvatten. Det ska vara riktigt Vichyvatten och inte bara kolsyrat vatten. Jag sköljer flera gånger varje dag och spottar ut det. Detta är den rutin som är viktigast för mig och än så länge har jag klarat mig. Jag vet också att det finns receptbelagda medel man kan få om man får svamp under behandlingen.

Näsan:
När slemhinnorna i näsan blir torra så blöder du lätt näsblod och blir öm i näsan.
Jag har börjat smörja näsan morgon och kväll med en naturlig bivaxsalva (för att jag hade det hemma) men tipset jag har läst är att använda vaselin. Ta vaselin på en tops och smörj runt om i varje näsborre. Än så länge blöder jag inte näsblod men är väldigt torr i näsan och detta lindrar mycket.

Torra ögon:
Har jag själv inte drabbats av ännu men jag har lite ögondroppar sedan tidigare som jag kommer använda vid behov.

Underlivet:
Detta tipset fick jag direkt från en bröstsyster i behandlingsrummet som jobbade på ett Apotek och som hade hjälpt henne.
Tvätta med Intimolja (aldrig tvål) vid dusch (till vänster på bilden).
Varje morgon och kväll smörjer jag mig med Intim crème. Detta lämnar en skyddande hinna (till höger på bilden).

Naglar:
Vissa cellgifter kan gå på naglarna, de kan bli bruna, sköra och ibland tappar man dem. (Jag tror det är Docetaxel och Paklitaxel) Redan innan jag började min behandling började jag smörja nagelband och naglar både på händer och fötter.
Dessutom har jag målat naglarna på händer och fötter i en mörk färg för att förhindra UV-strålarnas effekt på dem.
Ska du ta bort nagellack så använd medel utan aceton eftersom huden är känslig.
Det är viktigt att klippa ner naglarna på fötterna och hellre använda skor som är lite förstora så att de inte trycker mot naglarna. Jag försöker också klippa ner fingernaglarna för att inte riskera att de hakar upp sig eller fläks upp (ser att de är för långa nu på bilderna). Den till vänster på bilden är för nagelbanden och den till höger för att stärka naglarna.


Diskvantar för att skydda händerna:
Jag köpte hem disksvampar för jag läste att om man börjar blir torr så ska man undvika vatten. Jag har dock inte använt dem ännu för jag är noga med att återfukta huden dagligen, se nedan.

Huden:
Jag är noga med att återfukta huden och speciellt i ansiktet. Efter första behandlingen fick jag jätte mycket acne men jag har inte fått något efter andra. Jag smörjer även in kroppen efter dusch (men det har jag alltid gjort) Har också läst att det är bra att smörja händer och fötter om du märker att det behövs. Jag försöker också undvika saker som kan ge sår just nu och försöker undvika för mycket kontakt med jord utan handskar.

Läpparna:
Detta tipset hittade jag faktiskt till min son som äter en medicin som ger riktigt torra läppar där någon skrev att detta var det bästa hon hade provat. Så nu använder jag detta också men mer vid behov när läpparna är riktigt torra.

Håret/Ögonbryn/ögonfransar
Jag använder ett ögonbrynsserum som jag även använder på ögonfransarna. Det är ju lite olika om och när man tappar bryn och fransar och de brukar tappas betydligt senare än håret som för många trillar ett par veckor efter första cellgiftsbehandlingen. Jag läste om någon som använt just detta men det finns många ute på marknaden och jag kan inte säga om det hjälper ännu men jag tycker det är värt att prova. Vill gärna behålla bryn och fransar så länge som möjligt.

Illamående:
Jag har läst att det ska vara bra att äta något salt när du vaknar och att sedan äta ofta och mindre under dagen. Dock fungerar inget mot illamåendet för mig ännu. Ska fråga om det finns bättre piller. Så tar jag tacksamt emot mer tips:

Vatten/Vätska:
Drick mycket vatten, jag tycker inte vatten smakar gott längre så jag häller i några droppar smaksättare där Zeroh har blivit en favorit och där finns många goda smaker att välja mellan. Ibland väljer jag vätskeersättning (brustablett) speciellt om jag haft mycket diarreer som tyvärr är en vanlig biverkning.

Diarré:
Jag har haft diarré sedan jag startade med Nivestim sprutorna och jag har fått tabletter (Loperamid) som jag tar vid varje tillfälle och det har fungerat bra.

Hård mage:
Jag har som sagt haft motsatsen så här kan jag också fylla på med tips om ni har några.

Handsprit:
Jag har alltid med en liten flaska handsprit i min väska som jag använder vid behov.

Smärtstillande:
Jag har haft rejält ont i kroppen av Nivestimsprutorna så då har jag använt mig av alvedon och ipren för att försöka hålla det i schack.

Min rosa väska:
Jag har gjort en egen necessär med allt det viktigaste som jag alltid har med mig i en tygväska tillsammans med papper som jag fått och en flaska vatten.

Skriv upp dina rutiner:
Det var så mycket för mig som jag skulle hålla reda på så jag sammanställde allt på ett papper till mig själv. Där jag skrev vad jag skulle göra varje morgon, under dagen och kvällen. Nu när jag kommit in i det behöver jag inte det längre.

Har ni fler tips och trix så skriv gärna till mig, antingen i kommentarerna eller på annat sätt så fyller jag på.

Idag vaknade jag nervös igen. Danne hade gått till jobbet men jag var lite ledsen så han kom hem och kramades en liten stund. Kl 8:45 var det dags för mammografi och ultraljud för att se hur jag svarat på behandlingen såhär långt. I mitt fall så får jag ju cellgifterna innan själva operationen (det kan vara tvärtom också) just för att man se hur tumören svarar.

Mammografi maskinen hade dock lite spel idag så det som brukar ta max 5 min tog en halvtimme och de fick starta om maskinen till slut för att den skulle fungera. Jag höll mig ganska lugn även om jag gärna ville få det där beskedet.

Sedan var det dags för ultraljudet och läkaren kom in och gjorde det. Man vill ju gärna att hon ska säga något snabbt men hon var grundlig och till slut berättade hon att det såg ut som jag svarade bra på behandlingen och att tumören krympt. TJOHO! Jag ska träffa onkologen på onsdag så då får jag mer besked.

Med lätta steg lämnade jag sjukhuset och berättade för familjen.

Sedan åkte jag till Lerjevallen för en härlig långpromenad och lunch med fina Maritza.

På kvällen firade vi i familjen med Wallenbergare, potatismos och rårörda lingon, gudars vad jag har längtat efter mos efter all färskpotatis.

(Dag 8-11 efter andra behandlingen)

Det går verkligen upp och ner. Jag vaknar oftast full med energi och gör planer för dagen. Framåt eftermiddagen är jag helt slut. Och vid 21 går sömntåget. Eller rättare sagt så startar sömntåget men verkar ha en jäkla massa stopp hela natten. Jag vaknar ofta svettig många gånger och får kanske ihop 4 timmars sömn. Så jag förstår om jag blir trött på dagen.

I torsdag hade jag en super mysig dag med Pernilla. Vi var på Kuddar & Knoppar, vilket underbart ställe långt ut på landet i Färlöv utanför Kristianstad. Så värt ett besök om ni är i krokarna, de har öppet tors-sön. Jag fick en underbar bukett som Anja band ihop till mig på plats.

På torsdag kväll hade jag lite feber och var hängig. I fredags hände något nytt i kroppen igen, blir så jäkla trött på det. Tidigt på morgonen hände det och jag fick börja googla som en galning. När Danne vaknade snackade vi igenom och jag ringde 1177, till vårdcentralen och fick tid samt kontaktsköterskan för att kolla om jag skulle tänka på något. Det visade sig att det finns bra behandling för detta som ska försvinna på några dagar. Håller alla tummar för jag känner att jag bara vill ha fokus på bröstcancern nu. Orkar inte med annat skit. Var helt uppe i varv hela fredagen.

Min allra käraste syster fyllde 49, så tacksam för att ha dig i mitt liv.

Idag lördag vaknade jag ganska slutkörd från gårdagens urladdning. Jag kan ju inte styra det som händer utan tänker att det säkert var en mening med detta också så jag lugnar mig men mår ganska dåligt på dagen.

Min frisyr ser tunnare och tunnare ut så jag bestämde mig för att raka av ännu mer. Elmer får rycka in igen och klippte först mig och sedan morfar.

Jag och Danne fick en mysig eftermiddag när det vände. Vi var ute och gick en lång promenad och lagde en god middag. Vi skulle egentligen till syrran på kvällen men där var lite förkylningar så vi fick snällt stanna hemma.

Besök vid eken

Angående rubriken:
Danne har spånat på rubriken ”Från vinnarskalle till skinnskalle” så nu var det läge. Fast så kom jag ju på att det stämmer inte alls. Jag är fortfarande en vinnarskalle, jag gillar liksom inte att förlora helt enkelt. Och det är ju det jag plockar fram just nu, vinnarskallen i mig som ska igenom detta en dag i taget med målet inställt. Vinnarskalle OCH Skinnskalle fick det bli 💪&👩‍🦲