Liselott Andersson

Menu

4jan

Snart dags för operation

Posted by: Liselott Categories: blogg Bröstcancer
No comments

Då är det dags för nästa fas – operationen.

Imorgon står det mammografi och ultraljud på schemat och då får jag besked på om behandlingen fortsatt har fungerat. Tidigare ultraljud har ju visat att tumören krympt både i storlek och täthet.

Den 11 januari ska jag träffa kirurgen som ska operera mig och få mer info om hur det går till. Det har hela tiden pratats om en tårtbitsoperation, där de tar en del av bröstet och dagens ultraljud kommer visa om det blir så och hur stor bit de kommer behöva ta. Min cancer sitter utsida vänster bröst och då de även ska ta några lymfkörtlar i armhålan så behöver jag troligtvis bra ett snitt men jag får mer info den 11:e.

Operationen är planerad till måndagen den 17 jan. Det är en dagoperation så jag kommer hem samma dag om allt går som det ska. Jag är inte så orolig för själva operationen men jag tycker inte det är så roligt med narkosen. Jag hade några tuffa upplevelser när jag var liten och de skulle operera bort mina polyper några gången och de fick hålla ner mig när jag skulle få masken. Men de sista gångerna jag blivit sövd har jag fått något så jag somnade innan jag behövde få masken så det ska nog gå bra.

Det är mer väntan efteråt som jag är orolig för. Jag ska få besked den 28 januari på om det finns några levande cancerceller kvar i den bröstvävnad de tagit bort och i lymfkörtlarna. Svaret på det visar hur vi går vidare sedan. Om allt är bra så är nästa steg strålning i 15 dagar men den har jag inte börjat tänka på än.

Jag läser på mycket nu om själva operationen och vad jag kan förvänta mig och jag har redan en hel del frågor till läkarbesöket. Det har varit så tydligt att jag har tagit ett steg i taget och inte över huvud taget tänkt på operationen tidigare.

Utöver operationen så har jag fortsatt behandling med Herceptin var tredje vecka. Så jag ska även till onkolgen den 11:e och få Herceptin i droppform. Tidigare har jag fått det tillsammans med cellgifterna så detta blir nr 8 av 21 så det blir fram till hösten 2022. Herceptin är den där antikroppen som riktar sig till HER2 positiv cancer som sätter sig på själva receptorerna på cellen så den inte kan växa. Förhoppningsvis har jag ju inte några cancerceller kvar så det blir lite mer i förebyggande syfte.

Så det händer ganska mycket för mig i januari.

Tags:
3nov

Så här glad var jag igår

Posted by: Liselott Categories: blogg Bröstcancer
No comments

Igår var det dags för mammografi och ultraljud igen. Även om det visade att tumören hade krympt för 6 veckor sedan när jag gjorde förra undersökningen så är det nervöst att gå dit. Att lägga sig på den där britsen i samma rum där jag fick beskedet i somras väcker så många minnen. Efter mammografin får man ligga där en stund själv när läkaren ska kolla på bilderna innan det är dags för ultraljud. Jag känner igen alla mönster i taket vid det här laget och tankarna snurrar i huvudet.

Sen öppnas dörren och läkaren kommer in och jag håller andan… väntar på att han ska säga något… ”Bilderna ser bra ut” säger han innan han startar ultraljudsundersökningen. Men vad betyder det egentligen. Han håller på ganska länge den här gången, från olika vinklar och till slut säger han, ”hade det inte varit för markören hade jag inte trott att där varit en tumör”. Det är därför jag har hållit på en stund och jag kan se en liten antydan till förtätning eftersom jag vet var jag ska leta men du har svarat bra på behandlingen.

Markören är den där lilla metallbiten de satte in mitt i tumören innan behandlingen för att veta var de ska operera sedan om tumören försvinner.

Nu ska onkologen titta på bilderna innan vi träffar honom på tisdag när det är dags för ny sorts cellgift, gång 5-7.

Jag har ju inte mått särskilt bra denna rundan men de här beskeden gör ju att det känns lättare att gå igenom det. Att veta att Pacman är i farten och käkar cancerceller.

Pacman

Vi firade med familjen!!

Tags:
29sep

Möte med onkologen och behandling 3

Posted by: Liselott Categories: blogg Bröstcancer
4 Comments

Idag fick vi äntligen träffa onkologen igen. Danne får vara med vid de här läkarbesöken och det är bra för jag känner redan att jag inte har helt koll på vad han sade. Han började i alla fall med att säga att ta upp det positiva och det handlade om mammografin och ultraljudet jag var på förra veckan som skulle visa hur jag svarade på behandlingen.

Jag hade ju redan hört från ultraljudsläkaren att jag svarade bra och hon kunde se att den krympt på bredden men alla bilder skulle sedan gås igenom för att jag skulle få besked idag av min behandlingsläkare (onkologen) så jag visste inte resultatet på mammografin. Han berättade att på mammografin kan man se tätheten också (det gör man inte på ultraljud) och det hade blivit jätte stor skillnad. Man kunde nästan inte se tumören längre vilket innebär att cancercellerna inuti själva tumören också minskat rejält. Så dels har den blivit mindre tät och dels har den krympt från 10 mm till 5 mm på bredden och några mm på längden. Han var riktigt nöjd och det var såklart jag och Danne också.

Jag bad honom också beskriva min cancer, har fått det förklarat från tre olika nu och det känns bra att få lite olika beskrivningar så sätter det sig lite bättre hos mig också. Jag har ju tidigare skrivit om att min är HER2positiv och han berättade att utsikterna för just denna typen inte var så goda tidigare men 2012 när man hittade det här med antikroppar som stoppar tillväxten för just den här typen av cancer så har det förändrats helt och prognoserna ser goda ut nu.

Han berättad också varför man just i detta fallet med min typ av cancer ofta väljer att köra cellgifter innan operation och det är just för att se hur tumören svarar och om den fortsätter att krympa under hela resans gång. Detta blir ju betydligt svårare att se om man plockar bort tumören och analyserar den före själva behandlingen. Sen finns det ytterligare möjligheter att ta till med någon form av cellgift i tablettform (tror jag det var) som man sedan kan få i kombo med antikropparna (som jag ska ta i ett år) efter operationen. Han sade att det var mycket ny forskning hela tiden och det känns ju fantastiskt.

Jag är så tacksam för alla framsteg som görs inom cancerforskningen och nu går vi snart in i rosa månaden så tänk gärna en extra gång på det.

Därefter var det dags för den tredje behandlingen med antikroppar och cellgifter. Jag bad om andra illamåendetabletter denna gången som jag fick utskrivet som jag ska prova om det sätter igång. Läste också om att åksjukearmbanden kan hjälpa. Jag hade mina kvar sedan graviditeterna (som iofs inte hjälpte då) men ska prova dem också

Danne hämtade mig och vi handlade lite ”goemat” som vi ska fira med ikväll innan smaken försvinner igen.

Så nu kör vi!!!
⭐️⭐️⭐️

PS Tack för bästa videopeppen i morse Irma och Malin ”Heja Lotta, Heja Lotta” ❤️

Tags:
22sep

Yes, tumören krymper (•)(•)

Posted by: Liselott Categories: blogg Bröstcancer
4 Comments

Idag vaknade jag nervös igen. Danne hade gått till jobbet men jag var lite ledsen så han kom hem och kramades en liten stund. Kl 8:45 var det dags för mammografi och ultraljud för att se hur jag svarat på behandlingen såhär långt. I mitt fall så får jag ju cellgifterna innan själva operationen (det kan vara tvärtom också) just för att man se hur tumören svarar.

Mammografi maskinen hade dock lite spel idag så det som brukar ta max 5 min tog en halvtimme och de fick starta om maskinen till slut för att den skulle fungera. Jag höll mig ganska lugn även om jag gärna ville få det där beskedet.

Sedan var det dags för ultraljudet och läkaren kom in och gjorde det. Man vill ju gärna att hon ska säga något snabbt men hon var grundlig och till slut berättade hon att det såg ut som jag svarade bra på behandlingen och att tumören krympt. TJOHO! Jag ska träffa onkologen på onsdag så då får jag mer besked.

Med lätta steg lämnade jag sjukhuset och berättade för familjen.

Sedan åkte jag till Lerjevallen för en härlig långpromenad och lunch med fina Maritza.

På kvällen firade vi i familjen med Wallenbergare, potatismos och rårörda lingon, gudars vad jag har längtat efter mos efter all färskpotatis.

Tags:
21jul

Hur det startade

Posted by: Liselott Categories: blogg Bröstcancer
No comments

Det hela startade den 20 juli 2021. Det hade varit några tuffa veckor då jag troligtvis kastades in i klimakteriet, eller det är inte riktigt sant. Jag hade varit i förklimakteriet ett tag men jag fick troligtvis min sista mens i maj och när den sedan uteblev i juni så hände något i kroppen med helt galna vallningar i både temperatur och humör. Jag mådde verkligen urkasst och jag började läsa på mer om klimakteriet och hur många blir hjälpta av östrogen. Jag har varit stor motståndare till alla typer av hormoner i kroppen då jag haft PMDS (som ni kan läsa om i tidigare inlägg). Så jag har inte tagit hormoner eller preventivmedel på snart 20 år.

I alla fall så bestämde jag mig för att jag måste göra något, jag ville prova östrogen. Jag lyckades få tag på en gynekolog online som kunde ta mitt samtal efter 1,5 h om jag kunde fixa mitt blodtryck innan. Jag fick svara på en massa frågor online där en av frågorna handlade om mammografin. Jag var ganska stressad för jag behövde få tag i en blodtrycksmätare och fick sätta mig i bilen och köra 35 min enkel resa för att låna en mätare. Väl i bilen ringde jag min man och frågade om det där kuvertet med svaret från mammografin hade kommit. Jag hade varit på mammografi i maj men totalt glömt bort att kolla resultatet. Läs bara upp vad det står, bad jag. ”Du behöver göra en kompletterande mammografi” hörde jag honom säga. Jag har öppnat många sådana kuvert och förväntade mig därför det vanliga att allt såg bra ur. Läs en gång till…

Hjärtat började banka, och vi skulle läsa på lite om vad det innebar och höras igen… När jag stannade bilen googlade jag kompletterande mammografi och det som kom upp först var att 1 av 6 som går på kompletterande mammografi har cancer. Det kan bero på suddiga bilder eller att man sett något man vill undersöka vidare. Tankarna snurrade och samtidigt sprang jag och hämtade blodtrycksmätaren, kastade mig i bilen och körde tillbaka igen. Jag ringde Danne som hade läst ungefär samma som jag. Lite chockade var vi men jag var tvungen att skynda hem för det där samtalet om klimakteriet. Uppe i varv, kastar jag mig in på en stol när jag kommer tillbaka och skriker till Danne att ta mitt blodtryck som var ganska högt (tydligen ska man vila en stund innan man mäter :)) Jag kommer inte ihåg så mycket av samtalet mer än att jag inte berättade om mammografisvaret och att hon skulle skriva ut ett recept till mig. Såklart fick jag lägga allt det på is.

Dagen efter ringde vi in och frågade efter en återbudstid för den kompletterande mammografin, jag hade fått en tid en vecka senare men ville inte gå med ovissheten så länge, vi hade precis börjat vår semester ihop. Vid 12 ringde de och gav mig en tid kl 15. Galet nervös i bilen, med Danne som körde mig, pratade vi om oddsen, att vi skulle fira med champagne på kvällen, att jag skulle gå och plocka ut östrogenet efter sjukhusbesöket.

På grund av pandemin fick inte Danne följa med så med bankande hjärta gick jag in på mammografiavdelningen igen. In i det sista hoppades jag på suddiga bilder men när de bara röntgade vänster bröst i massa olika vinklar så förstod jag ju att det var något. Jag vågade inte fråga men hon sa att röntgenläkaren skulle kolla bilderna. Jag fick gå in ett angränsande rum och lägga mig på en brits. Röntgenläkaren kom och sade att hon ville göra ett ultraljud. Hon började på vänster bröst, på utsidan och drog fram och tillbaka och fotade hela tiden. Det kändes som en evighet. Till slut vågade jag ställa frågan. Hur stor är den? Nästan 3 cm svarade hon. Hon fortsatt undersöka lymfkörtlar som var svullna och det andra bröstet. Allt kändes bara helt overkligt. Jag kommer ihåg prickarna i taket och hjärtat som bultar.

Sedan ville hon göra biopsier, en liten nål i lymfkörteln och en mellannål i bröstet för att ta vävnadsprov. Jag är inte rädd för nålar och jag fick bedövning för den större nålen i bröstet så det kändes inte. När hon var klar sade hon att vi nu fick vänta på resultaten och det brukar ta 10 dagar.

Motvilligt ställde jag frågan ”Vad tror du?” Och även om hon inte använde ordet cancer och jag inte kommer ihåg svaret ordagrant så fick hon mig att förstå att det var cancer och att proven mer skulle visa vilken typ.

Yr och snurrig och fortfarande helt overkligt lämnade jag sjukhuset och ringde Danne. ”Hur gick det?” frågade han. ”Inte bra” svarade jag och bröt ihop för första gången. Tårarna rann när han kom och hämtade mig och tillsammans satt vi i bilen och grät och kramades. Nu skulle vi åka och berätta för barnen.

Tags: