Idag är det ÄNTLIGEN dags för sista behandlingen och jag kan inte riktigt ta in det. Jag har verkligen klarat det.
Det är med blandade känslor jag sitter här idag. Sådan lycka för att jag klarade det hela vägen i mål blandat med alla känslor förknippade med behandling och alla biverkningar jag ska igenom en sista gång.
23 behandlingar har det blivit sedan jag fick beskedet om bröstcancer i juli 2021 plus galet många provtagningar, ultraljud, läkarbesök… osv
Det var i februari jag fick reda på att jag skulle få 14 rundor extra med Kadcyla. Jag hade avslutat cellgifterna, opererats och trodde att jag var klar med allt och jag mådde fantastiskt bra. Men luften gick ur mig lite där när jag förstod att jag skulle fortsätta 40 veckor till.
Kadcyla får man som i mitt fall om det finns levande cancerceller kvar i det man opererar bort. Det fanns en liten tumörrest på 4 mm kvar som är bortopererad så jag är fri från cancer. Men om det skulle finnas några cancerceller på vift i kroppen så tar Kadcyla dem plus att denna behandlingen halverar risken för återfall.
Jag har förstått att biverkningarna från Kadcyla är lite som ett lotteri. Jag har tyvärr inte mått så bra. Illamående, hjärntrötthet och jag känner mig ganska nerbruten i kropp och huvud just nu och hinner inte återhämta mig mellan rundorna.
Men så smyger den där känslan av lycka på igen. Sista gången, sen ska skiten ur kroppen och jag får må bra igen.
Jag är svårt att beskriva hur otroligt glad och tacksam jag är för all kärlek och allt stöd jag fått under denna resan. Tyvärr har jag inte riktigt orkat vara social utan mer och mer behövt tid för mig själv för att läka på alla plan.
Jag hoppas innerligt att vi kan ses mer och höras mer när jag kommer ur på andra sidan. För ni är så viktiga för mig.
Men tyvärr fick jag inte riktigt beskedet jag önskat. Jag hade sett framför mig hur kirurgen skulle säga att all cancer var borta och hur jag skulle fira just det.
Efter att ha analyserat den bortopererade vävnaden såg man att de två lymfkörtlarna var friska 🙌 dvs ingen spridning dit. Men det fanns en 4 mm stor tumörrest kvar med cancerceller i.
Den är bortopererad så man kan säga att jag är fri från cancer men kommer byta min herceptinbehandling till något som heter Kadcyla. Tyvärr visste kirurgen inget om vad det var och jag träffar inte onkologen förrän på onsdag för mer info.
Så min vana trogen har jag fått läsa på. Kadcyla är en kombo av Herceptinet (som jag får idag) och en mildare cellgift. De flesta verkar få det 14 ggr var tredje vecka. Så någon gång fram till november.
Det är en ganska ny behandling som man tidigare bara gav de med spridd bröstcancer men som nu även de med kvarvarande cancer vid operation får och som halverar risken för återfall och den ges bara till Her2 positiva.
Och ja… där finns biverkningar men man får behålla håret 🙏 och även om jag läst och läst så är ju allt så personligt så jag får vänta och se.
Jag provade nog på alla känslor igår. Besvikelse för beskedet, rädsla för biverkningar, ledsen för att det aldrig tar slut, förbannad på cancern men…
Med hjälp av min älskade familj så pratade och pratade vi och kom fram till att det finns såå mycket att fira. Och sakta vände känslorna.
GLÄDJE för att vara fri från cancer och att det inte spridit sig och för att få en behandling som halverar risken för återfall. TACKSAM för forskningen och för alla som ställer upp i olika studier för att ta fram nya behandlingar. Och för den svenska sjukvården som gör detta möjligt (det är inga billiga grejor). Men framför allt tacksam för familj och vänner och allt det vardagliga i livet som man så lätt tar för givet.
Istället för att fira ett visst mål (ett besked, en operation, en ny milstolpe) så firar vi livet. Livet som pågår just nu!
Imorgon står det mammografi och ultraljud på schemat och då får jag besked på om behandlingen fortsatt har fungerat. Tidigare ultraljud har ju visat att tumören krympt både i storlek och täthet.
Den 11 januari ska jag träffa kirurgen som ska operera mig och få mer info om hur det går till. Det har hela tiden pratats om en tårtbitsoperation, där de tar en del av bröstet och dagens ultraljud kommer visa om det blir så och hur stor bit de kommer behöva ta. Min cancer sitter utsida vänster bröst och då de även ska ta några lymfkörtlar i armhålan så behöver jag troligtvis bra ett snitt men jag får mer info den 11:e.
Operationen är planerad till måndagen den 17 jan. Det är en dagoperation så jag kommer hem samma dag om allt går som det ska. Jag är inte så orolig för själva operationen men jag tycker inte det är så roligt med narkosen. Jag hade några tuffa upplevelser när jag var liten och de skulle operera bort mina polyper några gången och de fick hålla ner mig när jag skulle få masken. Men de sista gångerna jag blivit sövd har jag fått något så jag somnade innan jag behövde få masken så det ska nog gå bra.
Det är mer väntan efteråt som jag är orolig för. Jag ska få besked den 28 januari på om det finns några levande cancerceller kvar i den bröstvävnad de tagit bort och i lymfkörtlarna. Svaret på det visar hur vi går vidare sedan. Om allt är bra så är nästa steg strålning i 15 dagar men den har jag inte börjat tänka på än.
Jag läser på mycket nu om själva operationen och vad jag kan förvänta mig och jag har redan en hel del frågor till läkarbesöket. Det har varit så tydligt att jag har tagit ett steg i taget och inte över huvud taget tänkt på operationen tidigare.
Utöver operationen så har jag fortsatt behandling med Herceptin var tredje vecka. Så jag ska även till onkolgen den 11:e och få Herceptin i droppform. Tidigare har jag fått det tillsammans med cellgifterna så detta blir nr 8 av 21 så det blir fram till hösten 2022. Herceptin är den där antikroppen som riktar sig till HER2 positiv cancer som sätter sig på själva receptorerna på cellen så den inte kan växa. Förhoppningsvis har jag ju inte några cancerceller kvar så det blir lite mer i förebyggande syfte.
På juldagen åkte jag till stugan i Yngsjö. Syftet var att få tid för mig själv för att tanka och tänka men det har blivit så mycket mer.
När jag tog beslutet att åka hit så trodde jag först att det var för att få vara ifred när jag mådde kasst. Sedan trodde jag det var för att slippa andras förväntningar på mig men jag har insett att det handlar om mina egna förväntningar på mig själv. Jag börjar känna igen mönstret när det blir för mycket och jag inte lever upp till hur jag tycker att jag själv ska vara så vill jag gärna fly och vara för mig själv. När jag är själv så kan jag ju inte såra eller göra någon annan besviken. Så när jag insåg det så kunde jag bara släppa det och fokusera på att bara läka mig själv.
Eller ja, att läka sig själv låter ju som något mysigt och bra och det är långt ifrån vad det har varit. Bara att jag nu klarar av att skriva och reflektera över de här dagarna visar att jag börjar komma ur den tuffa ”må-kasst” fasen periodvis. Jag har mått kasst och jag har svårt att vara klok och eftertänksam när jag mår kasst. Eller rättare sagt, jag är verkligen skit kass på att må kasst!!!
När jag mår kasst vill jag bara vara själv, jag kan inte vara kring andra och ännu mindre ta hjälp av andra eller ens skriva ett sms. Hela jag vill bara vara själv. Och när jag är själv vill jag fly från mig själv också. Så telefonen har blivit min flykt, tänkte först skriva räddning men FLYKT är det rätta ordet. Att slippa tänka och känna genom filmer och serier och allt annat som man kan göra på telefonen har varit mitt mönster för att slippa känna.
Jag har tidigare försökt beskriva hur jag mår i kroppen och huvudet och det är så svårt. Jag har någon gång skrivit att det är som att ha taggtråd på insidan. Eller om du skulle föreställa dig hur det kändes att dricka en burk med gift i som fräter på insidan och samtidigt gör dig illamående. Samtidigt som huvudet inte fungerar som det brukar, du kan inte tänka klart och har ibland svårt att uttrycka dig förståeligt.
Men det har inte bara varit kasst, jag har varvat det med stunder där jag har mått bättre. Under de här dagarna har jag återigen fått möta mig själv i alla jäkla tillstånd. Och vädret och havet och solen, naturen är verkligen magiskt läkande och har också hjälpt till att bryta det negativa.
Jag skrev någon gång att jag vill bada på julafton men det blev inte så. Men när jag vaknade på annandag jul kände jag att det var dags. Jag väntade till 8:34 då solen skulle gå upp och jag fick äntligen mitt efterlängtade bad i havet. En konstig känsla när det var kallare i luften än i havet men så underbart.
Jag har gått mina promenader och varvat med tid i stolen framför brasan och det har verkligen hjälpt mig att läka. Jag har haft lite besök här av familjen men jag har ändå valt att stanna kvar.
Igår började jag fundera över 2022 som närmar sig och först handlade det om att få lägga 2021 bakom mig och så började jag måla upp bilden av 2022 som året där jag verkligen ska ta tillvara på livet och våren och sommaren…
Men efter ett tag så fick jag stoppa mig själv. Det är ju såhär jag alltid gör och kanske ännu mer nu efter detta canceråret. Men vad är egentligen lärdomen av allt detta, vad är det jag kommer fram till om och om igen?
Jag måste lära mig att acceptera att det är som det är. Jag måste lära mig acceptera mig själv som jag är. Jag vet ju inte vad 2022 för med sig, ingen vet det egentligen. Vad jag vet är att jag fortfarande kommer ha mina upp- och nedgångar. Jag kommer fortfarande må dåligt periodvis. Jag vet tex att man kan må ganska kasst av de där antihormonerna som jag ska käka i 5 år. Så vad händer om jag istället för att klanka ner på mig själv när jag mår kasst helt enkelt bara låter mig få må kasst. Att jag låter 2022 få bli precis som det blir och att jag kan älska mig själv och livet oavsett.
Detta ska jag fundera vidare på… Samtidigt som jag passar på att duscha varmt en gång till innan jag åker tillbaka till Viby ;)
Denna rundan har jag varit sliten, sliten i kroppen och sliten i huvudet och det är precis så som det ska vara. Jag är inte igenom det ännu men igår började jag må lite bättre några timmar på förmiddagen och idag verkar det vara på samma sätt.
Om vi backar bandet så fick jag min behandling den 21 december som planerat.
Kvällen innan laddade vi upp med bio med familjen. Picclinen fungerade som den skulle och jag fick sista dosen EC och herceptin. Denna gången var jag faktiskt förvånansvärt lugn, jag visste vad som väntade och kände mig trygg i det. Jag kände dock inte att det var läge att fira sista behandlingen. Det sparar jag till nyår eller nyårsdag när biverkningarna har släppt sitt grepp om det följer mönstret från de andra gångerna.
Det bästa med den dagen var att jag fick träffa min räddande ängel som kämpade så med picclinen dagen innan. Hon kom ner från bröstcentrum och gav mig alla uppgifter inför min operation i januari och jag skriver mer om det sen. Hon visade upp blåsan på sin tumme och det var så skönt att få tacka henne igen.
Fast nu skojar jag ju lite, det bästa var ju faktiskt att de drog bort picclinen. Min följeslagare sedan i augusti. Picclinen är den där ca 40 cm långa slangen som gått i en ven från höger överarm bort till hjärtat och som de använt för att ge cellgifterna igenom. Det tog några sekunder att dra ut den och det kändes ingenting. Några dagars läkande och sedan kunde jag duscha och bada som jag ville igen.
Tyvärr står inte dusch högst på min prioritering då värmepumpen fortfarande är kass så varm vattnet är max 20-25 grader och jag är en varmduschare. Kom på att jag kunde passa på att duscha precis efter en sådan där värmevallning där man blir dyngsur så då fungerade det ok. Men det är ju det där badet i havet jag har längtat så efter.
Jag började må dåligt direkt efter behandlingen, jag var yr och började må illa redan i bilen hem. Det har varit hanterbart och jag har aldrig behövt kräka vilket jag är så tacksam för. Men jag vill gärna vara själv när jag mår såhär. Jag har krupit in i min grotta, vilat mycket, pusslat, kollat filmer och serier för att fly måendet.
Jag måste också passa på att visa det mest peppande ”julkortet” jag fick från min Nymöfamilj som ligger framme på golvet därhemma.
Kolla in Irmas kombo hjärta/rosa bandet figur, funderar på att göra något fint av den.
Julen
Resten av familjen firade Lillejul med Dannes sida men jag valde att vara hemma och vilade mest hela den dagen. Jag sov dåligt på natten och vaknade inte förrän kl 11 på julafton. Även om jag innan julen har förberett mig och familjen på att jag inte kommer må bra och att vi inte ska räkna med det så är det svårt att hantera. Det är ju ändå julafton och jag ville så gärna att familjen ska få en fin dag. Så jag gick upp och försökte verkligen vara glad. Det gick sådär… Vi åt och öppnade julklappar men jag blev bara mer och mer besviken på mig själv. Svårt att vara tacksam över mina julklappar, svårt att vara glad och positiv och jag kände hur det smittade över på resten av familjen och då blev jag bara ännu mer besviken på mig själv så jag gick och lade mig igen.
Vi skulle hem till min syster på eftermiddagen och fira julafton och det är klart att jag ska följa med, för familjens skull för att det måste väl vara det bästa. Såklart är alla jätte glada för att jag följde med och jag förstår det men jag mådde bara sämre och sämre. Dels för att jag mådde illa och kasst i kroppen men framför allt för att jag inte kunde vara den jag önskade. Jag försökte vara med så mycket jag kunde men jag gick undan emellanåt och vilade i soffan. Jag tror att jag var med till vid 8-tiden och sedan körde jag hem och resten av familjen stannade kvar.
Till hela min familj som läser detta för första gången så vill jag bara säga att jag älskar er ofantligt mycket och jag är så tacksam för er så det har inte med er att göra.
Såhär i efterhand så skulle jag inte följt med, det var egentligen inte vad jag och min kropp behövde för att läka just då. Och det har tagit mig några rundor av reflektion för att inse just detta. Jag behöver låta mig få må precis som jag mår. Jag ska fira min jul och ledighet med familjen när jag mår bättre istället, förhoppningsvis blir det veckan efter nyår när barnen fortfarande är lediga.
På juldagen åkte jag till Yngsjö.
Jag vill passa på att tacka för alla julhälsningar och önska er alla en god fortsättning! Jag har inte haft kraft och ork att svarar på era hälsningar men jag tar det efterhand så fort jag mår bättre igen.
Idag skulle jag lägga om picclinen för sista gången. Imorgon är sista behandlingen och då drar de äntligen ut picclinen. Jag har haft samma sköterska de flesta gånger och vi har lärt känna varandra ganska bra så idag skulle vi få avsluta detta tillsammans. Trodde vi båda i alla fall… Men som vanligt blir det inte riktigt som man tänker sig. Det var stopp i picclinen. Det finns lite små tricks att göra när det är stopp men det verkade som stoppet var i den biten av slangen som är utanför huden. Så hon lyckades inte få bort stoppet och skickade mig till onkologen. Som tur är ligger det ganska nära så jag kunde gå dit.
Väl framme så visade det sig att de hade väldigt mycket att göra idag så de visste först inte om de kunde ta emot mig men jag hade tur och kom in efter en liten stund. Sköterskan som tog emot mig jobbade på onkologen en dag i veckan just för att sätta piccline på patienter och hon hade en halvtimme över till nästa patient.
Väl på plats började hon först med koksaltlösning för att få loss det. Om du föreställer dig en spruta där du drar kolven fram och tillbaka, så du suger in och kör tillbaka hela tiden så var det så hon gjorde. Den lossade inte. Så då provade hon med heparin (tror jag det hette) blodförtunnande istället. Hon var väldigt positiv till att det här brukar fungera och ibland får man hålla på upp till 20 min. Och hon kämpade på, hon hade stora märken på tummen så det är ett ganska trögt arbete.
Jag tänkte först att de kanske drar picclinen idag om det inte fungerar men tydligen så kan man inte köra utan för just cellgifterna EC så alternativet om den inte lossade så skulle de behöva sätta in en ny piccline. Även om det gick bra första gången jag satte piccline så är det inte det roligaste jag vet och jag ville absolut inte behöva göra om det. Återigen gick tankarna på att det var så jäkla nära.
Hon höll på i över 20 min och den lossade inte trots mina försök att be till högre makter eller snacka snällt med den att lossa. Hon berättade att hon hade en sak till att prova och det var något annat blodförtunnande. När hon kom tillbaka började hon prata om alternativet om den inte lossade och hon var inte lika hoppfull längre. Jag skulle kunna få en ny piccline insatt efter lunch. Jag försökte hålla mig lugn men var ganska stressad just då för jag tycker fortfarande att det räcker nu. Hon provade igen med det nya och efter två minuter lossnade det… Tack, tack, tack, tack, tack… Som hon kämpade och vilka märken hon hade på tummen efter allt slit. Jag tackade henne tusen gånger för att hon inte gav upp, den bästa julklappen ever.
Eller den kanske får dela på första platsen med fikan jag fick av äldsta sonen som hade följt spektaklet via mina rapporter på sms och tyckte vi skulle fira.
Dagen jag varit så nervös för… Att börja med de nya cellgifterna (EC) för behandling 5-7 och att se hur det blir med illamåendet.
När mina bröstsystrar beskriver sina resor så blir det så tydligt hur olika vi uppfattar det vi går igenom och mycket kretsar kring våra olika rädslor. Det blir tydligt när någon som är spruträdd beskriver just sprutorna mest eller om man är rädd för operationen så blir fokus där. Tror inte det är så svårt att missa min stora rädsla vid det här laget 🤢
Men dagen började med besök hos läkaren som bekräftade att behandlingen fungerat kanon som jag skrev i tidigare inlägg. Tumören syntes bara väldigt svagt på ultraljudet och man kan inte känna den längre. Så skönt att ha med mig nu när jag går in i nästa fas. Kroppen krigar på bra.
Danne klickade bra med läkaren och det började med att han gick rakt in i honom när vi skulle in i rummet. När jag sedan beskrev min muskelvärk för läkaren så ordinerade han massage från Danne två gånger per dag varpå Danne bad honom ”skicka en remiss så får vi se”😄 Han tyckte också det var bra att jag har smakbortfall nu när Danne lagar mesta maten. Kul att de hade kul och det släppte nervositeten lite.
Sedan var det dags för själva behandlingen. Idag var vi inte så många och i slutet satt jag själv så jag passade på att ta ett foto för att visa hur vi har det.
Det jag fasat för är det röda droppet, som är en av de två cellgifterna jag fick idag tillsamman med Hetceptin som är antikroppen.
Min kontaktsköterska hade jobbat med detta i 25 år och hon berättade hur mycket bättre mediciner det finns mot illamående nu och jag har fått det mesta man kan få så jag håller alla tummar.
Danne hämtade mig och eftermiddagen har jag sedan blandat med vila och aktivitet i form av soffträning framför brasan och pingisträning med Milton. Ja, jag vet vid det här laget att det beror på det där kortisonet som speedar upp mig så.
Lite känning har jag nu på kvällen men det är hanterbart. Har sovit någon timme också.
Vill också passa på att tacka för all kärlek och omtänksamhet ni skickar till mig på alla olika sätt. Jag läser och samlar på mig allt❤️ Ibland svarar jag direkt och ibland tar det tid.
Så närmar sig den där dagen jag varit så nervös för. Imorgon är det dags för den nya cellgiften (kallad EC) som jag ska få de sista tre behandlingarna. Ni som har följt mig vet att orsaken till min nervositet är att en vanlig biverkning vid EC är illamående och jag hatar verkligen att må illa.
Jag har mått illa under mina graviditeter och jag har några fruktansvärda båtturer med illamående i bagaget som nog ligger till grund för oron. Sedan har man den där bilden med sig från alla filmer där de mår så dåligt av cellgifter.
Men utvecklingen har ju faktiskt gått framåt även när det gäller medicin mot illamående. Det finns många olika varianter och jag ska äta en långtidsverkande tablett imorgon innan behandlingen som varar i fem dagar. Håller alla tummar och tår för att den i alla fall ska ta det värsta.
Det verkar som de flesta annars brukar få börja med EC när man är lite piggare men för oss med HER2 positiv bröstcancer som även ska få två antikroppar så kan man inte kombinera det med EC och därför får vi börja med Doc.
Eftersom jag jobbar en del med mental träning så vet jag ju hur jag påverkar mig själv när jag har de här negativa bilderna och oron så jag försöker verkligen släppa det och tro på de där medicinerna men det är inte lätt.
Tyvärr är jag ju inte riktigt på topp heller från förra behandlingen som kroppen fortfarande kämpar med, det är första gången det hållit i så här länge.
Som tur är så fick jag ju lite energi nu i veckan. Innan lovet frågade jag min syster om hon inte skulle iväg en tur till Österlen på lovet som hon brukar och kom precis då på att vi nog hade bokat en övernattning för några månader sedan… Hade helt glömt bort det och visste inte in i det sista om jag skulle orka åka men bestämde mig för att jag behövde det. Och det var så mysigt så här kommer lite bilder från några underbara dagar på Svabeholm där vi bodde (ja det stavas så) som ligger nära Stenshuvud.
Fördel med cellgifter – mycket plats i necessären när man kan plocka bort alla hår- och rakprodukter :)
Bortsorterat ett tag
Innan avfärd körde Linda mig till sjukhuset för ultraljud av hjärtat som kan ta en del stryk av antikropparna. Hjärtat var i toppform och det betyder att jag kan fortsätta med antikropparna framåt.
Sedan bar det iväg och när vi checkat in så fick vi supergoda nybakade scones. Det vattnas fortfarande i munnen av den här bilden.
På kvällen fick vi själv värma vår middag som hotellet tillagat i vår byggnad. Gillar verkligen hela konceptet. Man kunde få bastu och jacuzzi också men eftersom jag inte får bada så avstod vi denna gången.
En mustig höstgryta med potatis
Innan hemfärd hann vi med en härlig promenad på Stenshuvud och jag hävdar fortfarande att jag aldrig har gått upp på själva huvudet utan alltid gått ner mot vattnet mot Stenshuvudhakan så det blev en ny upplevelse. Översta bilden är jag och Linda med utsikt mot Yngsjö där vi har stugan.
Imorgon kl 10 träffar jag och Danne onkologen igen så då får vi mer besked på mammografibilder, ultraljud och kommande behandling.
Detta inlägget handlar om bröstcancer och har till syfte att öka kunskap och medvetenhet kring bröstcancer samt vikten av att gå på mammografi och undersöka brösten.
Tack Elin, för de fina krokarna på bilden (•)(•)
Jag har alltid prioriterat mina mammografier och såklart vetat varför jag gjort dem. Jag har provat undersöka mina egna bröst men alltid skyllt på att där är ju så mycket knölar ändå så det är svårt att veta vad som är vad så det hade jag slutat med. Och jag har under min egen resa verkligen insett hur lite jag egentligen visste om just bröstcancer.
Jag hade ”turen” att min bröstcancer upptäcktes på mammografin för den kunde knappt kännas med fingrarna även när jag visste var den fanns. En liten mandelformad knöl nere vänster utsida på vänster bröst, ca 3×1 cm.
Den 1 oktober, var det nationella bröstcancerdagen med syfte att öka medvetenheten och kunskapen kring bröstcancer. Och hela oktober är internationella bröstcancermånaden som förenar och engagerar människor över hela världen.
Varje år drabbas drygt 8000 personer i Sverige av just bröstcancer vilket motsvarar ca 20 stycken per dag.
Ca 30% av all cancer hos kvinnor är bröstcancer. Ca 1% av all bröstcancer drabbar män.
Har du fått diagnosen bröstcancer så är det en elakartad tumör (malign tumör) och det finns olika former och typer av bröstcancer. En elakartad tumör har tappat respekten för omgivningen. Den växer in i andra vävnader och den kan så småningom komma i kontakt med blod- och lymfkärl. Om celler från en elakartad tumör lossnar, kan de följa med blodet eller lymfan till andra ställen i kroppen och bilda nya tumörer, metastaser (dottertumörer).
Bröstcancer upptäcks oftast på mammografin (ca 65%) eller som en knöl i bröstet.
Symtom Vanliga symtom på bröstcancer är knöl i bröstet eller armhålan, indragning av huden eller bröstvårtan, förstoring av bröstet. Oftast har man inte ont i bröstet som många kanske tror.
Varianter
Det finns olika varianter på bröstcancer, vissa växer snabbt och vissa växer långsammare. All information om själva cancertypen får man genom mammografi, ultraljud och att man tar ett prov från cancertumören genom biopsi eller punktion som sedan skickas för analys. Där kan man bla få besked på hur snabbväxande den är, om den är ärftlig och själva typen eller de biologiska egenskaperna som är viktig för att sedan välja behandlingsform.
Hormonkänslig Tumören kan vara hormonkänslig eller ej, och då finns det Östrogenkänslig (ER) och Progesteronkänslig (PR) och man kan vara känslig för endast en, båda eller ingen. Är den tex Östrogenkänslig så växer den av Östrogen och man får då äta Anti-hormoner (tabletter) för att hålla nere just Östrogennivåerna i kroppen. Detsamma gäller om den är Progesteronkänslig. Ca 70-80% av fallen är hormonkänsliga.
HER2 Sedan kan den vara HER2 positiv eller HER2 negativ. HER2 positiv innebär att det finns ett speciellt sorts protein, HER2 på cellens yta. HER2 proteinet finns på cellytan i flera av kroppens vävnader och har till uppgift att reglera cellens tillväxt och delning. Vid HER2positiv bröstcancer har cellerna en genmutation som gör att de producerar för mycket HER2 protein med ökad celldelning som följd. Så själva behandlingen vid denna typ av cancer är en målinriktad antikroppsbehandling där antikropparna sätter sig på receptorerna på cellen och på så sätt förhindrar celldelningen. En HER2positiv bröstcancer kan också vara hormonkänslig eller ej. Ca 15% av fallen.
Tack vare forskning (de senaste 10-15 åren) och denna behandlingsmetod med antikroppar så är prognosen nu god för HER2 positiv bröstcancer. Jag läste senast igår en ny artikel om ny behandling på just HER2 spridd bröstcancer som anses revolutionerande.
Trippelnegativ Vid trippelnegativ cancer är tumören Östrogen- och Progesteronnegativ samt HER2negativ, dvs den saknar alla de här receptorerna på cellytan. Ca 10-15% av fallen.
Stadium Sedan kan man prata om olika stadium för bröstcancern som beror på var och hur den sitter och växer, vilken storlek den har, om den är spridd till lymfkörtlarna i armhålan eller om det har spritt sig ytterligare och bildat metastaser i andra delar av kroppen och då räknas som spridd bröstcancer.
Behandlingen Behandlingen är helt kopplad till vilken typ av bröstcancer du har och forskningen sker väldigt fort och ändras när man hittar nya effektivare metoder. De behandlingsformer man oftast använder är kirugi (operation), cellgifter, strålbehandling och riktade behandlingar. Riktade behandlingar kan vara antihormoner vid hormonkänslig bröstcancer (tas ofta i 5 eller 10 år efter) eller antikroppar vid HER2positiv.
Cellgifter (cytostatika) ges för att bota eller bromsa sjukdomen och ibland för att minska risken för återfall. Cellgifterna förs ut i blodet och har även till uppgift att nå cancerceller som ev. lossnat från tumören. En biverkning är att även friska snabbväxande celler dör, därav vanliga biverkningar som att tappa hår och sänkta blodvärden där vita och röda blodkroppar påverkas med ökad infektionskänslighet.
Det finns olika cellgifter (cytostatika) för olika tumörtyper som ofta kombineras under en behandlingsperiod där man får byta cellgift efter en viss tid. Cellgifterna kan även ges tillsammans riktade behandlingar av typen antikroppar.
Vanligast idag är operation först följt av cellgifter och strålning men man kan också vid vissa cancertyper börja med cellgifterna innan operationen och strålningen. Gör man så här så har man möjlighet att se om tumören minskar och om behandlingen är effektiv. Och i vissa fall är det bara operation och strålning och det finns även andra varianter.
Numera finns det även immunterapi som är en nyare form av behandling som jag inte har så mycket information om.
Min bröstcancer Min bröstcancer är Hormonkänslig (Östrogen) och HER2positiv. Jag får först cellgifter och Antikroppar för HER2positiv cancer följt av operation och strålning. Jag kommer även att få antikroppar i ungefär ett år samt äta Antihormoner för den hormonkänsliga delen i fem år.
Forskning Forskningen kring just bröstcancer går framåt. I början av 1980-talet levde mindre än 60 procent av de som fått bröstcancer tio år efter insjuknande. Tack vare stora forskningsframsteg är motsvarande siffra i dag nästan 85 procent. Rosa månaden, oktober, är fokus bröstcancer så stötta gärna för att skänka pengar till den viktiga forskningen.
Och till sist min uppmaning att gå på mammografi och lär dig undersöka dina bröst. Det finns mycket information på nätet om hur man gör för att undersöka brösten, jag har själv börjat och kommer aldrig att sluta.
