Igår var det dags för mammografi och ultraljud igen. Även om det visade att tumören hade krympt för 6 veckor sedan när jag gjorde förra undersökningen så är det nervöst att gå dit. Att lägga sig på den där britsen i samma rum där jag fick beskedet i somras väcker så många minnen. Efter mammografin får man ligga där en stund själv när läkaren ska kolla på bilderna innan det är dags för ultraljud. Jag känner igen alla mönster i taket vid det här laget och tankarna snurrar i huvudet.

Sen öppnas dörren och läkaren kommer in och jag håller andan… väntar på att han ska säga något… ”Bilderna ser bra ut” säger han innan han startar ultraljudsundersökningen. Men vad betyder det egentligen. Han håller på ganska länge den här gången, från olika vinklar och till slut säger han, ”hade det inte varit för markören hade jag inte trott att där varit en tumör”. Det är därför jag har hållit på en stund och jag kan se en liten antydan till förtätning eftersom jag vet var jag ska leta men du har svarat bra på behandlingen.

Markören är den där lilla metallbiten de satte in mitt i tumören innan behandlingen för att veta var de ska operera sedan om tumören försvinner.

Nu ska onkologen titta på bilderna innan vi träffar honom på tisdag när det är dags för ny sorts cellgift, gång 5-7.

Jag har ju inte mått särskilt bra denna rundan men de här beskeden gör ju att det känns lättare att gå igenom det. Att veta att Pacman är i farten och käkar cancerceller.

Pacman

Vi firade med familjen!!

Idag vaknade jag nervös igen. Danne hade gått till jobbet men jag var lite ledsen så han kom hem och kramades en liten stund. Kl 8:45 var det dags för mammografi och ultraljud för att se hur jag svarat på behandlingen såhär långt. I mitt fall så får jag ju cellgifterna innan själva operationen (det kan vara tvärtom också) just för att man se hur tumören svarar.

Mammografi maskinen hade dock lite spel idag så det som brukar ta max 5 min tog en halvtimme och de fick starta om maskinen till slut för att den skulle fungera. Jag höll mig ganska lugn även om jag gärna ville få det där beskedet.

Sedan var det dags för ultraljudet och läkaren kom in och gjorde det. Man vill ju gärna att hon ska säga något snabbt men hon var grundlig och till slut berättade hon att det såg ut som jag svarade bra på behandlingen och att tumören krympt. TJOHO! Jag ska träffa onkologen på onsdag så då får jag mer besked.

Med lätta steg lämnade jag sjukhuset och berättade för familjen.

Sedan åkte jag till Lerjevallen för en härlig långpromenad och lunch med fina Maritza.

På kvällen firade vi i familjen med Wallenbergare, potatismos och rårörda lingon, gudars vad jag har längtat efter mos efter all färskpotatis.

Det hela startade den 20 juli 2021. Det hade varit några tuffa veckor då jag troligtvis kastades in i klimakteriet, eller det är inte riktigt sant. Jag hade varit i förklimakteriet ett tag men jag fick troligtvis min sista mens i maj och när den sedan uteblev i juni så hände något i kroppen med helt galna vallningar i både temperatur och humör. Jag mådde verkligen urkasst och jag började läsa på mer om klimakteriet och hur många blir hjälpta av östrogen. Jag har varit stor motståndare till alla typer av hormoner i kroppen då jag haft PMDS (som ni kan läsa om i tidigare inlägg). Så jag har inte tagit hormoner eller preventivmedel på snart 20 år.

I alla fall så bestämde jag mig för att jag måste göra något, jag ville prova östrogen. Jag lyckades få tag på en gynekolog online som kunde ta mitt samtal efter 1,5 h om jag kunde fixa mitt blodtryck innan. Jag fick svara på en massa frågor online där en av frågorna handlade om mammografin. Jag var ganska stressad för jag behövde få tag i en blodtrycksmätare och fick sätta mig i bilen och köra 35 min enkel resa för att låna en mätare. Väl i bilen ringde jag min man och frågade om det där kuvertet med svaret från mammografin hade kommit. Jag hade varit på mammografi i maj men totalt glömt bort att kolla resultatet. Läs bara upp vad det står, bad jag. ”Du behöver göra en kompletterande mammografi” hörde jag honom säga. Jag har öppnat många sådana kuvert och förväntade mig därför det vanliga att allt såg bra ur. Läs en gång till…

Hjärtat började banka, och vi skulle läsa på lite om vad det innebar och höras igen… När jag stannade bilen googlade jag kompletterande mammografi och det som kom upp först var att 1 av 6 som går på kompletterande mammografi har cancer. Det kan bero på suddiga bilder eller att man sett något man vill undersöka vidare. Tankarna snurrade och samtidigt sprang jag och hämtade blodtrycksmätaren, kastade mig i bilen och körde tillbaka igen. Jag ringde Danne som hade läst ungefär samma som jag. Lite chockade var vi men jag var tvungen att skynda hem för det där samtalet om klimakteriet. Uppe i varv, kastar jag mig in på en stol när jag kommer tillbaka och skriker till Danne att ta mitt blodtryck som var ganska högt (tydligen ska man vila en stund innan man mäter :)) Jag kommer inte ihåg så mycket av samtalet mer än att jag inte berättade om mammografisvaret och att hon skulle skriva ut ett recept till mig. Såklart fick jag lägga allt det på is.

Dagen efter ringde vi in och frågade efter en återbudstid för den kompletterande mammografin, jag hade fått en tid en vecka senare men ville inte gå med ovissheten så länge, vi hade precis börjat vår semester ihop. Vid 12 ringde de och gav mig en tid kl 15. Galet nervös i bilen, med Danne som körde mig, pratade vi om oddsen, att vi skulle fira med champagne på kvällen, att jag skulle gå och plocka ut östrogenet efter sjukhusbesöket.

På grund av pandemin fick inte Danne följa med så med bankande hjärta gick jag in på mammografiavdelningen igen. In i det sista hoppades jag på suddiga bilder men när de bara röntgade vänster bröst i massa olika vinklar så förstod jag ju att det var något. Jag vågade inte fråga men hon sa att röntgenläkaren skulle kolla bilderna. Jag fick gå in ett angränsande rum och lägga mig på en brits. Röntgenläkaren kom och sade att hon ville göra ett ultraljud. Hon började på vänster bröst, på utsidan och drog fram och tillbaka och fotade hela tiden. Det kändes som en evighet. Till slut vågade jag ställa frågan. Hur stor är den? Nästan 3 cm svarade hon. Hon fortsatt undersöka lymfkörtlar som var svullna och det andra bröstet. Allt kändes bara helt overkligt. Jag kommer ihåg prickarna i taket och hjärtat som bultar.

Sedan ville hon göra biopsier, en liten nål i lymfkörteln och en mellannål i bröstet för att ta vävnadsprov. Jag är inte rädd för nålar och jag fick bedövning för den större nålen i bröstet så det kändes inte. När hon var klar sade hon att vi nu fick vänta på resultaten och det brukar ta 10 dagar.

Motvilligt ställde jag frågan ”Vad tror du?” Och även om hon inte använde ordet cancer och jag inte kommer ihåg svaret ordagrant så fick hon mig att förstå att det var cancer och att proven mer skulle visa vilken typ.

Yr och snurrig och fortfarande helt overkligt lämnade jag sjukhuset och ringde Danne. ”Hur gick det?” frågade han. ”Inte bra” svarade jag och bröt ihop för första gången. Tårarna rann när han kom och hämtade mig och tillsammans satt vi i bilen och grät och kramades. Nu skulle vi åka och berätta för barnen.