Ett inlägg främst riktat till dig som ska påbörja eller genomgår en cellgiftsbehandling. Har ni fler tips ni vill att jag ska lägga upp så skriv i kommentarsfältet så fyller jag i. Jag vill också skriva att jag inte är sponsrad av någon och de produkter jag valt att använda har jag hittat genom olika tips eller så har jag valt andra produkter utifrån vad jag har kunnat få tag på.

Jag har lagt många timmar på att leta efter tips och trix som kan vara bra för att förebygga eller minimera biverkningarna vid en cellgiftsbehandling. Jag har letat i forum, på bloggar och pratat med andra i Sverige och utomlands och här har jag sammanställt det jag har hittat såhär långt. Jag kommer att uppdatera och lägga till under resans gång.

Just nu när jag skriver detta så har jag fått Docetaxel, Herceptin och Nivestin sprutor men tipsen är ganska generella.

Och det mesta av detta påbörjade jag inför eller i alla fall tidigt i behandlingen för att förebygga så mycket som möjligt.

Torra slemhinnor:
En vanlig biverkning vid cellgiftsbehandling är torra slemhinnor vilket beror på att cellgifterna riktar sig främst mot celler som delar sig snabbt så det gäller alltså bl.a. mun, näsa, mage, tarmar och underliv.

Svamp och torrhet i munnen:
Detta är en vanlig biverkning och det tips som de många ger är att skölja munnen med Vichyvatten. Det ska vara riktigt Vichyvatten och inte bara kolsyrat vatten. Jag sköljer flera gånger varje dag och spottar ut det. Detta är den rutin som är viktigast för mig och än så länge har jag klarat mig. Jag vet också att det finns receptbelagda medel man kan få om man får svamp under behandlingen.

Näsan:
När slemhinnorna i näsan blir torra så blöder du lätt näsblod och blir öm i näsan.
Jag har börjat smörja näsan morgon och kväll med en naturlig bivaxsalva (för att jag hade det hemma) men tipset jag har läst är att använda vaselin. Ta vaselin på en tops och smörj runt om i varje näsborre. Än så länge blöder jag inte näsblod men är väldigt torr i näsan och detta lindrar mycket.

Torra ögon:
Har jag själv inte drabbats av ännu men jag har lite ögondroppar sedan tidigare som jag kommer använda vid behov.

Underlivet:
Detta tipset fick jag direkt från en bröstsyster i behandlingsrummet som jobbade på ett Apotek och som hade hjälpt henne.
Tvätta med Intimolja (aldrig tvål) vid dusch (till vänster på bilden).
Varje morgon och kväll smörjer jag mig med Intim crème. Detta lämnar en skyddande hinna (till höger på bilden).

Naglar:
Vissa cellgifter kan gå på naglarna, de kan bli bruna, sköra och ibland tappar man dem. (Jag tror det är Docetaxel och Paklitaxel) Redan innan jag började min behandling började jag smörja nagelband och naglar både på händer och fötter.
Dessutom har jag målat naglarna på händer och fötter i en mörk färg för att förhindra UV-strålarnas effekt på dem.
Ska du ta bort nagellack så använd medel utan aceton eftersom huden är känslig.
Det är viktigt att klippa ner naglarna på fötterna och hellre använda skor som är lite förstora så att de inte trycker mot naglarna. Jag försöker också klippa ner fingernaglarna för att inte riskera att de hakar upp sig eller fläks upp (ser att de är för långa nu på bilderna). Den till vänster på bilden är för nagelbanden och den till höger för att stärka naglarna.


Diskvantar för att skydda händerna:
Jag köpte hem disksvampar för jag läste att om man börjar blir torr så ska man undvika vatten. Jag har dock inte använt dem ännu för jag är noga med att återfukta huden dagligen, se nedan.

Huden:
Jag är noga med att återfukta huden och speciellt i ansiktet. Efter första behandlingen fick jag jätte mycket acne men jag har inte fått något efter andra. Jag smörjer även in kroppen efter dusch (men det har jag alltid gjort) Har också läst att det är bra att smörja händer och fötter om du märker att det behövs. Jag försöker också undvika saker som kan ge sår just nu och försöker undvika för mycket kontakt med jord utan handskar.

Läpparna:
Detta tipset hittade jag faktiskt till min son som äter en medicin som ger riktigt torra läppar där någon skrev att detta var det bästa hon hade provat. Så nu använder jag detta också men mer vid behov när läpparna är riktigt torra.

Håret/Ögonbryn/ögonfransar
Jag använder ett ögonbrynsserum som jag även använder på ögonfransarna. Det är ju lite olika om och när man tappar bryn och fransar och de brukar tappas betydligt senare än håret som för många trillar ett par veckor efter första cellgiftsbehandlingen. Jag läste om någon som använt just detta men det finns många ute på marknaden och jag kan inte säga om det hjälper ännu men jag tycker det är värt att prova. Vill gärna behålla bryn och fransar så länge som möjligt.

Illamående:
Jag har läst att det ska vara bra att äta något salt när du vaknar och att sedan äta ofta och mindre under dagen. Dock fungerar inget mot illamåendet för mig ännu. Ska fråga om det finns bättre piller. Så tar jag tacksamt emot mer tips:

Vatten/Vätska:
Drick mycket vatten, jag tycker inte vatten smakar gott längre så jag häller i några droppar smaksättare där Zeroh har blivit en favorit och där finns många goda smaker att välja mellan. Ibland väljer jag vätskeersättning (brustablett) speciellt om jag haft mycket diarreer som tyvärr är en vanlig biverkning.

Diarré:
Jag har haft diarré sedan jag startade med Nivestim sprutorna och jag har fått tabletter (Loperamid) som jag tar vid varje tillfälle och det har fungerat bra.

Hård mage:
Jag har som sagt haft motsatsen så här kan jag också fylla på med tips om ni har några.

Handsprit:
Jag har alltid med en liten flaska handsprit i min väska som jag använder vid behov.

Smärtstillande:
Jag har haft rejält ont i kroppen av Nivestimsprutorna så då har jag använt mig av alvedon och ipren för att försöka hålla det i schack.

Min rosa väska:
Jag har gjort en egen necessär med allt det viktigaste som jag alltid har med mig i en tygväska tillsammans med papper som jag fått och en flaska vatten.

Skriv upp dina rutiner:
Det var så mycket för mig som jag skulle hålla reda på så jag sammanställde allt på ett papper till mig själv. Där jag skrev vad jag skulle göra varje morgon, under dagen och kvällen. Nu när jag kommit in i det behöver jag inte det längre.

Har ni fler tips och trix så skriv gärna till mig, antingen i kommentarerna eller på annat sätt så fyller jag på.

Dag -1 (En dag innan behandling)

Jag har sovit dåligt i natt också och min vana trogen så börjar jag leta info på nätet. I natt har jag sökt info om vad jag ska tänka på inför själva cellgiftsbehandlingen i morgon. Det kommer ett separat inlägg om just det snart (när jag fyllt på med lite egen erfarenhet också :))

Första gången tar ofta lite längre tid för de vill se så man inte får allergiska reaktioner eller andra komplikationer. Jag ska vara där inne i ungefär 6 timmar så då vill jag förbereda och ha med mig mat, kläder, underhållning osv så jag klarar den tiden.

Idag började jag också med mina Betapred (kortison), 12 tabletter som löses i vatten morgon och kväll för att motverka allergiska reaktioner. Såhär långt känner jag inget men jag har läst att man kan bli ganska pigg och speedad av dem. Folk som städar hela huset och så. Hmm… det skulle ju vara en önskvärd biverkning så jag väntar med spänning på att den ska kicka in ;)

Kanske är det lite av det jag upplever i alla fall för fokus idag är att checka av mycket praktiskt. Jag hinner inte riktigt känna in hur jag mår även om jag precis nu gör det och känner den välbekanta nervositeten i magen.

Lärdom, håll dig sysselsatt så mycket du kan!!

Så tacksam för storfamiljen idag. Man kan ju göra ganska roliga saker med sin telefon nu så Milton (min son) tog ett foto på mig med ett filter som gör att man inte har något hår på huvudet, det var på skoj och jag var inte riktigt med på det. Vi skrattade mycket och jag lade ut det i vår chattgrupp med hela storfamiljen (föräldrar, syskon och syskonbarn). En liten baktanke hade jag för när jag pratat med Irma 5,5 år om att jag ska tappa håret så blev hon lite rädd att jag skulle vara läskig. Irma är en av solstrålarna i mitt liv och hon kan lätt pigga upp en deppig Liselott på 10 sekunder. Så hon hade tittat på fotot och tyckte inte jag var så läskig längre och skickade tillbaka ett foto på sig själv utan hår, fantastiskt. Sen tog fler i familjen vid och fler kala huvud visades upp.

Tusen tack för att ni får mig att skratta och finns där hela tiden <3

Jag bestämde mig tidigt för att jag ville vara öppen för min närmsta familj, mina barn (två pojkar som är 16 och 18 år), mina föräldrar, min bror och min syster med familj och en nära vän. Så redan dagen innan jag åkte in för min kompletterande mammografi informerade jag om det var på gång.

Efter besöket så ringde vi hem barnen och tillsammans berättade jag och Danne för dem att jag troligtvis hade fått bröstcancer. Vi var ganska lugna och sakliga i vår information och jag tror det också hjälpte barnen att vara lugna i allt. Vi kramades och pratade om hur duktiga man har blivit på att behandla just bröstcancer. Att vi ska vara tacksamma att det händer nu när det finns så mycket forskning gjord. Att vi lever i Sverige där vi inte själva behöver bekosta något.

Jag har varit noga med att berätta att det är helt ok hur man än reagerar. Vi vet aldrig hur vi reagerar när vi står inför något sånt här. Vissa blir ledsna, vissa inte, vissa blir tysta och vissa pratar osv. Allt är ok. Det var viktigt för mig i mötet med barnen att vara tydlig med just det och att visa att vi är öppna för att prata hela tiden om de behöver och vill.

Då detta inträffade mitt i sommaren när vi bor i sommarstugan intill min bror och hans familj så kändes det naturligt att berätta för dem också (inte deras barn i första läget då de är lite yngre). Sedan ringde jag till mamma och syrran. Mamma och pappa var med min syster och hennes sambo på deras båt. Senare hörde jag att de hade pratat om det och bearbetat det på kvällen där. Jag ringde även min vän och pratade en god stund.

Fortfarande var allt helt overkligt och det var det ett bra tag!

Jag upptäckte tidigt att jag ville prata om det. Det kändes inte riktigt likt mig för jag håller ofta mycket inom mig själv med en tanke om att jag löser det själv. Men det kändes skönt att prata om det. Så jag bestämde mig för att jag verkligen ska sträcka ut en hand och ta emot hjälp och stöd och det har känts helt rätt under hela resan såhär långt.

Jag ville avvakta att ge besked till andra tills jag hade fått min diagnos.

Efter det har alla verkligen funnits där för mig. Sms, telefonsamtal och vi har träffats mycket. Det blir en känsla av att suga familjen till sig, ta vara på tiden, umgås, träffas.

Samtidigt har det varit viktigt för mig att hämta hem mig själv, att få min egentid för reflektion och mycket googlande för jag hatar att inte veta :) Mer om det sen.

Det hela startade den 20 juli 2021. Det hade varit några tuffa veckor då jag troligtvis kastades in i klimakteriet, eller det är inte riktigt sant. Jag hade varit i förklimakteriet ett tag men jag fick troligtvis min sista mens i maj och när den sedan uteblev i juni så hände något i kroppen med helt galna vallningar i både temperatur och humör. Jag mådde verkligen urkasst och jag började läsa på mer om klimakteriet och hur många blir hjälpta av östrogen. Jag har varit stor motståndare till alla typer av hormoner i kroppen då jag haft PMDS (som ni kan läsa om i tidigare inlägg). Så jag har inte tagit hormoner eller preventivmedel på snart 20 år.

I alla fall så bestämde jag mig för att jag måste göra något, jag ville prova östrogen. Jag lyckades få tag på en gynekolog online som kunde ta mitt samtal efter 1,5 h om jag kunde fixa mitt blodtryck innan. Jag fick svara på en massa frågor online där en av frågorna handlade om mammografin. Jag var ganska stressad för jag behövde få tag i en blodtrycksmätare och fick sätta mig i bilen och köra 35 min enkel resa för att låna en mätare. Väl i bilen ringde jag min man och frågade om det där kuvertet med svaret från mammografin hade kommit. Jag hade varit på mammografi i maj men totalt glömt bort att kolla resultatet. Läs bara upp vad det står, bad jag. ”Du behöver göra en kompletterande mammografi” hörde jag honom säga. Jag har öppnat många sådana kuvert och förväntade mig därför det vanliga att allt såg bra ur. Läs en gång till…

Hjärtat började banka, och vi skulle läsa på lite om vad det innebar och höras igen… När jag stannade bilen googlade jag kompletterande mammografi och det som kom upp först var att 1 av 6 som går på kompletterande mammografi har cancer. Det kan bero på suddiga bilder eller att man sett något man vill undersöka vidare. Tankarna snurrade och samtidigt sprang jag och hämtade blodtrycksmätaren, kastade mig i bilen och körde tillbaka igen. Jag ringde Danne som hade läst ungefär samma som jag. Lite chockade var vi men jag var tvungen att skynda hem för det där samtalet om klimakteriet. Uppe i varv, kastar jag mig in på en stol när jag kommer tillbaka och skriker till Danne att ta mitt blodtryck som var ganska högt (tydligen ska man vila en stund innan man mäter :)) Jag kommer inte ihåg så mycket av samtalet mer än att jag inte berättade om mammografisvaret och att hon skulle skriva ut ett recept till mig. Såklart fick jag lägga allt det på is.

Dagen efter ringde vi in och frågade efter en återbudstid för den kompletterande mammografin, jag hade fått en tid en vecka senare men ville inte gå med ovissheten så länge, vi hade precis börjat vår semester ihop. Vid 12 ringde de och gav mig en tid kl 15. Galet nervös i bilen, med Danne som körde mig, pratade vi om oddsen, att vi skulle fira med champagne på kvällen, att jag skulle gå och plocka ut östrogenet efter sjukhusbesöket.

På grund av pandemin fick inte Danne följa med så med bankande hjärta gick jag in på mammografiavdelningen igen. In i det sista hoppades jag på suddiga bilder men när de bara röntgade vänster bröst i massa olika vinklar så förstod jag ju att det var något. Jag vågade inte fråga men hon sa att röntgenläkaren skulle kolla bilderna. Jag fick gå in ett angränsande rum och lägga mig på en brits. Röntgenläkaren kom och sade att hon ville göra ett ultraljud. Hon började på vänster bröst, på utsidan och drog fram och tillbaka och fotade hela tiden. Det kändes som en evighet. Till slut vågade jag ställa frågan. Hur stor är den? Nästan 3 cm svarade hon. Hon fortsatt undersöka lymfkörtlar som var svullna och det andra bröstet. Allt kändes bara helt overkligt. Jag kommer ihåg prickarna i taket och hjärtat som bultar.

Sedan ville hon göra biopsier, en liten nål i lymfkörteln och en mellannål i bröstet för att ta vävnadsprov. Jag är inte rädd för nålar och jag fick bedövning för den större nålen i bröstet så det kändes inte. När hon var klar sade hon att vi nu fick vänta på resultaten och det brukar ta 10 dagar.

Motvilligt ställde jag frågan ”Vad tror du?” Och även om hon inte använde ordet cancer och jag inte kommer ihåg svaret ordagrant så fick hon mig att förstå att det var cancer och att proven mer skulle visa vilken typ.

Yr och snurrig och fortfarande helt overkligt lämnade jag sjukhuset och ringde Danne. ”Hur gick det?” frågade han. ”Inte bra” svarade jag och bröt ihop för första gången. Tårarna rann när han kom och hämtade mig och tillsammans satt vi i bilen och grät och kramades. Nu skulle vi åka och berätta för barnen.