Jag andas ner i magen och hjärtat slår mer normalt igen. Jag kan nästan skratta eller i alla fall småle när jag börjar känna igen mina mönster. Och det är bra för då vet jag att jag är på väg ur en tyngre fas. Denna perioden har nog varit den tyngsta hittills.
När jag är mitt i allt är det så svårt att förstå, jag kan inte tänka klart och jag känner bara att jag mår dåligt och det har ju varit så i olika perioder under hela denna resa. Det är något nytt som behöver bearbetas. Nya tankar poppar upp i huvudet som jag inte mött tidigare. Och när jag fyller huvudet med dessa tankar och det enda jag gör är att söka svar på dem så är det inte så konstigt att det blir tungt. Jag har haft ganska mycket ångest denna rundan med massor av symptom på stressreaktion.
Mitt mönster är att jag låser in mig, gräver ner mig i det och inte pratar med någon. Jag läser på och grottar in mig ett tag och när det blir för tungt så kollar jag serier. Jag har gått över till serien Vänner (Friends) nu och dessa korta avsnitt med mycket humor får mig att glömma ett tag. När jag har vaknat på nätterna med ångest så tittar jag några minuter på vänner med ett öga ;) för att inte blir för pigg tills jag kan lägga telefonen och somna om igen.
Eftersom att ha lämnat cellgiftsfasen vid nyår så handlar mina funderingar och frågor nu mer om operationen och de svar som operationen ska ge. Frågan som jag vägrat läsa om och fundera över tidigare om hur stora chanser till överlevnad man har vid min cancertyp har jag nu också grottat ner mig i. Så det är inte konstigt att det har varit tungt.
Operationen är på måndag (den 17 jan), men det är inte den jag varit nervös över. Det är svaret på operationen som inte kommer förrän den 28 jan som jag har behövt bearbeta. Finns det cancer kvar, har den spritt sig, vad är sannolikheten och vad händer om det skulle finnas cancer kvar?
Så efter mer än en veckas egna grubblerier så började jag prata igen. Och det är så tydligt nästa steg för mig. Att få prata och tjata om mina tankar och det har jag gjort i två dagar nu. Tack alla ni som har pratat och lyssnat, igen. Det blir också tydligt att jag går från att vara väldigt självcentrerad till att vända fokus utåt och även få prata om hur andra har det. Så förlåt om jag har varit ego och inte funnits där för er på ett tag.
Så det som händer när jag börjar hitta ut igen är att jag inte är rädd för tankarna längre och de kan inte ta över. När en tanke som jag tidigare varit orolig för poppar upp så kan jag möta den tanken med en tanke som lugnar mig igen. Fortfarande så är det ju ovisst men jag känner mig ändå lugn just nu. Så nu ska jag ut och njuta av solen som lyser utanför igen.
Kramar och Kärlek
