Igår var det dags för mammografi och ultraljud igen. Även om det visade att tumören hade krympt för 6 veckor sedan när jag gjorde förra undersökningen så är det nervöst att gå dit. Att lägga sig på den där britsen i samma rum där jag fick beskedet i somras väcker så många minnen. Efter mammografin får man ligga där en stund själv när läkaren ska kolla på bilderna innan det är dags för ultraljud. Jag känner igen alla mönster i taket vid det här laget och tankarna snurrar i huvudet.
Sen öppnas dörren och läkaren kommer in och jag håller andan… väntar på att han ska säga något… ”Bilderna ser bra ut” säger han innan han startar ultraljudsundersökningen. Men vad betyder det egentligen. Han håller på ganska länge den här gången, från olika vinklar och till slut säger han, ”hade det inte varit för markören hade jag inte trott att där varit en tumör”. Det är därför jag har hållit på en stund och jag kan se en liten antydan till förtätning eftersom jag vet var jag ska leta men du har svarat bra på behandlingen.
Markören är den där lilla metallbiten de satte in mitt i tumören innan behandlingen för att veta var de ska operera sedan om tumören försvinner.
Nu ska onkologen titta på bilderna innan vi träffar honom på tisdag när det är dags för ny sorts cellgift, gång 5-7.
Jag har ju inte mått särskilt bra denna rundan men de här beskeden gör ju att det känns lättare att gå igenom det. Att veta att Pacman är i farten och käkar cancerceller.
Vi firade med familjen!!
