(Dag 2 & 3 efter behandling 1)
Igår var första dagen utan kortisontabletterna och eftersom jag vet att de hjälper till att hålla biverkningarna i schack så har jag börjat känna in.
Jag har tidigare skrivit om att inte veta har varit jobbigt för mig och just nu är jag där igen men på ett annat sätt. Jag är orolig för biverkningar och det kanske inte är konstigt med alla olika skildringar jag har läst. Allas upplevelser är helt individuella, alla har olika biverkningar som sticker ut och vissa har mindre och kan leva ganska normalt.
Många beskriver det som att processerna är ganska lika varandra efter varje behandling och att det blir lite jobbigare ju längre in man kommer i behandling. Många har en tuff period direkt efter cellgift som kan vara olika länge och som sakta klingar av och följs av en period när man mår bättre innan det är dags att göra nästa runda. När man sedan byter cellgift så kan det se helt olika ut igen. Jag kommer ju ta 4 ggr av denna innan jag byter till nästa som ska tas 3 ggr.
Mina frågor är många. Hur kommer jag att reagera? Hur mycket blir jag påverkad? Hur länge håller det i? När jag vet det blir det lite enklare att i alla fall ha en tanke om hösten. Att kunna planera in för trevliga aktiviteter i de perioder jag mår bättre.
Även på onkologen har man lite samma inställning. Även om jag fått en del medicin som jag kan ta vid de vanligaste biverkningar så är det ju denna första gången nu vi ska lära känna hur jag svarar. Jag skriver dagbok som vi sedan har med oss till nästa runda om tre veckor och när vi vet kan vi hålla mer i schack.
En annan svår grej jag jobbar med är att ta de där tabletterna, jag brukar inte äta tabletter utan vill gärna läka mig själv så bra som möjligt. Nu säger de att ju fortare man tar tabletten desto lättare kan man stoppa upp biverkningen. Så hur ont ska man ha? Hur illa ska man må? Jag har bestämt mig för att just nu ska jag ta all hjälp jag kan få och jag hoppas den inställningen kan hjälpa mig att inte känna att jag är till besvär eller ”gnällig” eller att jag måste kämpa mig igenom något själv.
Så nu känner jag in, lite med inställningen att ta en dag i taget och se hur de här cellgifterna påverkar just min kropp. Än så länge skulle jag kunna beskriva det som influensasymptom. Öm i kroppen, ont i leder, tröttare och lite lätt illamående.
Livet annars
I fredags åkte vi ner till sommarstugan i Yngsjö igen efter en vecka hemma nu efter semestern. Det är magiskt och läkande och underbart att vara där igen och att få vakna upp och starta dagen med kaffe på stranden som vi gjort nästan hela sommaren.
Jag försöker hålla mig sysselsatt så mycket som möjligt för det skingrar också tankarna från att bara känna inåt. Där var mycket att pilla med och vi var också ute och gick på stranden.
På kvällen var det dags för den årliga kräftskivan på vägen där hemma. Och vilket härligt gäng, vilka underbara grannar och vilken fest. Jag orkade inte vara med hela kvällen men en riktig energiboost blev det innan jag landade i soffan en stund.
