Idag skulle jag lägga om picclinen för sista gången. Imorgon är sista behandlingen och då drar de äntligen ut picclinen. Jag har haft samma sköterska de flesta gånger och vi har lärt känna varandra ganska bra så idag skulle vi få avsluta detta tillsammans. Trodde vi båda i alla fall… Men som vanligt blir det inte riktigt som man tänker sig. Det var stopp i picclinen. Det finns lite små tricks att göra när det är stopp men det verkade som stoppet var i den biten av slangen som är utanför huden. Så hon lyckades inte få bort stoppet och skickade mig till onkologen. Som tur är ligger det ganska nära så jag kunde gå dit.

Väl framme så visade det sig att de hade väldigt mycket att göra idag så de visste först inte om de kunde ta emot mig men jag hade tur och kom in efter en liten stund. Sköterskan som tog emot mig jobbade på onkologen en dag i veckan just för att sätta piccline på patienter och hon hade en halvtimme över till nästa patient.

Väl på plats började hon först med koksaltlösning för att få loss det. Om du föreställer dig en spruta där du drar kolven fram och tillbaka, så du suger in och kör tillbaka hela tiden så var det så hon gjorde. Den lossade inte. Så då provade hon med heparin (tror jag det hette) blodförtunnande istället. Hon var väldigt positiv till att det här brukar fungera och ibland får man hålla på upp till 20 min. Och hon kämpade på, hon hade stora märken på tummen så det är ett ganska trögt arbete.

Jag tänkte först att de kanske drar picclinen idag om det inte fungerar men tydligen så kan man inte köra utan för just cellgifterna EC så alternativet om den inte lossade så skulle de behöva sätta in en ny piccline. Även om det gick bra första gången jag satte piccline så är det inte det roligaste jag vet och jag ville absolut inte behöva göra om det. Återigen gick tankarna på att det var så jäkla nära.

Hon höll på i över 20 min och den lossade inte trots mina försök att be till högre makter eller snacka snällt med den att lossa. Hon berättade att hon hade en sak till att prova och det var något annat blodförtunnande. När hon kom tillbaka började hon prata om alternativet om den inte lossade och hon var inte lika hoppfull längre. Jag skulle kunna få en ny piccline insatt efter lunch. Jag försökte hålla mig lugn men var ganska stressad just då för jag tycker fortfarande att det räcker nu. Hon provade igen med det nya och efter två minuter lossnade det… Tack, tack, tack, tack, tack… Som hon kämpade och vilka märken hon hade på tummen efter allt slit. Jag tackade henne tusen gånger för att hon inte gav upp, den bästa julklappen ever.

Eller den kanske får dela på första platsen med fikan jag fick av äldsta sonen som hade följt spektaklet via mina rapporter på sms och tyckte vi skulle fira.

Min stora passion!