Reflektion

Idag gråter jag och idag behöver jag få gråta… Jag är tillbaka i Yngsjö där det på något sätt startade i somras.

När jag tänker tillbaka på sommaren så är det som en dimma eller som en dimridå som ligger över minnena. Jag vet att vi gjorde en massa trevliga saker för att verkligen ta tillvara på livet men jag har svårt att plocka fram dem just nu.

Jag blir ledsen för att Yngsjö är mitt ”happy place” och just nu har jag bara tunga känslor när jag sitter här och reflekterar.

Jag tror jag fick en insikt när vi samtalade i senaste podden, att jag är i ett praktiskt fixa tillstånd just nu. En plan framåt, en behandlingsplan att följa och hålla mig i, en dag i taget. Men jag har nog inte riktigt tillåtit mig att landa och känna in och möta mig själv i allt detta på ett tag. Jag har nog inte riktigt vågat heller.

Jag frågade Danne i morse hur han mådde. Lite sliten svarade han, men jag har ju inte cancer.

Ja det är ju det jag har – cancer. Något som växer okontrollerat där på insidan och det jag kan göra nu är följa planen, vara snäll vid kroppen så att alla cellgifter kan göra sitt jobb. Idag mår jag dåligt men det är ok för jag ser framför mig hur gifterna gör sitt jobb. Hur de söker likt missiler söker cancerceller att gå på och förgöra.

Jag behöver få möta de jobbiga tankarna en stund. Vara med dem, bearbeta dem, hitta svaren och sörja… Tårarna läker och de hjälper mig igenom detta.

Jag lever väldigt mycket i just Nu, en dag i taget för att på något sätt hålla det greppbart för vem vet egentligen något om morgondagen. Det blir mindre skrämmande och mer hanterbart.

Men solen började lysa precis och jag vågar närma mig tanken om nästa sommar. Nästa sommar i Yngsjö och det ger mig glädje och hopp.