(Dag 1-4 efter 5:e behandlingen)
Hur mår du? är en av de vanligaste frågorna jag får just nu och det är ju helt förståeligt. Men det är så svårt för mig att svara på den frågan. Jag känner inte igen mig själv och jag känner inte igen min kropp och i vilken ända ska jag börja för att beskriva. Det enkla svaret har varit att säga jag inte mår så bra. Men ändå mår jag ju bättre än jag trodde när det gäller just illamåendet.
Jag har nu fått en cocktail av nya cellgifter i kroppen som förkortat kallas EC. EC som står för Epirubicin och Cyklofosfamid och de har lite annan typ av påverkan på cellerna än den förra varianten jag fick. Alla har dock till uppgift att förhindra celldelning på olika sätt och döda cancercellerna. Men även de friska cellerna påverkas och det är just det som händer i kroppen och knoppen just nu.
När jag gick upp idag lite allmänt skakig så var min tanke ”Jag saknar min kropp”, jag saknar att känna den där energin i kroppen, att kunna träna som vanligt, vara som vanligt. Jag saknar mitt huvud och min hjärna, att kunna föra en djupare konversation som jag älskar så. Jag saknar min ork och att träffa vänner. Jag blev ledsen.
Så jag satte mig i soffan, mediterade och försökte zooma ut från kroppen. Som att titta på den lite utifrån. Vad är det som händer egentligen. Det första jag lade märke till är att jag håller andan och det gör jag ofta när jag inte mår bra utan att tänka på det.
Jag fortsatte gå igenom kroppen del för del och jag kände verkligen inte igen den längre. Stickningar, känselbortfall, muskelvärk, yrsel…
Och så kommer insikten igen, som jag så lätt glömmer mitt i allt detta. Just nu accepterar jag inte mig själv som jag är. Jag önskar ju att det skulle vara annorlunda, att kroppen skulle orka mer, att huvudet skulle vara klarare, att jag skulle orka träffa vänner, gå långa promenader…
Mitt mående handlar inte så mycket om det som händer i kroppen även om det är ganska tungt. Det handlar om att jag önskar att det var annorlunda, att jag var annorlunda just nu.
Och det är det här gapet som är jobbigt, gapet mellan hur jag önskar att det är och hur det verkligen är. Jag längtar och önskar att jag ska må bättre, någonstans där framme när detta är över. Kanske får jag några bra dagar innan nästa behandling eller så blir det bättre när behandlingarna är över (i januari). Till våren blir det som vanligt igen, då ska jag kunna träna fullt och…
Återigen får jag stoppa mig själv. Stanna upp och andas igen, ner i magen och lugna mig själv. Jag behöver acceptera att det är såhär just nu och att det är ok att må så här just nu. Jag vill så gärna att det ska vara över och det har gått fortare än jag trodde men jag kan inte hoppa över de här sista månaderna. Jag måste leva så mycket jag kan nu också.
Jag måste inse vad allt detta gör med kroppen, tre olika sorters cellgifter, två olika antikroppar, massor med mediciner mot biverkningar, mammografier, ultraljud, möte med olika läkare, stressen i all väntan på besked, rädslor, tankar, känslor…
Andetaget säger ganska mycket om hur jag mår just nu. Jag är stressad och mår inte så bra mitt i allt detta. Min kropp jobbar, den läker mig och bygger upp allt det där som bryts ner varje gång. Kroppen är fantastisk och jag behöver vara snäll och tacksam för den. Ge den vad den behöver, vila och återhämtning.
Och det är ok och jag ska lyssna mer till mig själv och acceptera att det är precis såhär just nu. En dag i taget, en timme i taget. Ta ett andetag till, ner i magen….
Återigen, tack för att ni finns där, för att ni peppar, stöttar och frågar. Det betyder så mycket och jag svarar när jag har ork och kraft.
