Det hela startade den 20 juli 2021. Det hade varit några tuffa veckor då jag troligtvis kastades in i klimakteriet, eller det är inte riktigt sant. Jag hade varit i förklimakteriet ett tag men jag fick troligtvis min sista mens i maj och när den sedan uteblev i juni så hände något i kroppen med helt galna vallningar i både temperatur och humör. Jag mådde verkligen urkasst och jag började läsa på mer om klimakteriet och hur många blir hjälpta av östrogen. Jag har varit stor motståndare till alla typer av hormoner i kroppen då jag haft PMDS (som ni kan läsa om i tidigare inlägg). Så jag har inte tagit hormoner eller preventivmedel på snart 20 år.
I alla fall så bestämde jag mig för att jag måste göra något, jag ville prova östrogen. Jag lyckades få tag på en gynekolog online som kunde ta mitt samtal efter 1,5 h om jag kunde fixa mitt blodtryck innan. Jag fick svara på en massa frågor online där en av frågorna handlade om mammografin. Jag var ganska stressad för jag behövde få tag i en blodtrycksmätare och fick sätta mig i bilen och köra 35 min enkel resa för att låna en mätare. Väl i bilen ringde jag min man och frågade om det där kuvertet med svaret från mammografin hade kommit. Jag hade varit på mammografi i maj men totalt glömt bort att kolla resultatet. Läs bara upp vad det står, bad jag. ”Du behöver göra en kompletterande mammografi” hörde jag honom säga. Jag har öppnat många sådana kuvert och förväntade mig därför det vanliga att allt såg bra ur. Läs en gång till…
Hjärtat började banka, och vi skulle läsa på lite om vad det innebar och höras igen… När jag stannade bilen googlade jag kompletterande mammografi och det som kom upp först var att 1 av 6 som går på kompletterande mammografi har cancer. Det kan bero på suddiga bilder eller att man sett något man vill undersöka vidare. Tankarna snurrade och samtidigt sprang jag och hämtade blodtrycksmätaren, kastade mig i bilen och körde tillbaka igen. Jag ringde Danne som hade läst ungefär samma som jag. Lite chockade var vi men jag var tvungen att skynda hem för det där samtalet om klimakteriet. Uppe i varv, kastar jag mig in på en stol när jag kommer tillbaka och skriker till Danne att ta mitt blodtryck som var ganska högt (tydligen ska man vila en stund innan man mäter :)) Jag kommer inte ihåg så mycket av samtalet mer än att jag inte berättade om mammografisvaret och att hon skulle skriva ut ett recept till mig. Såklart fick jag lägga allt det på is.
Dagen efter ringde vi in och frågade efter en återbudstid för den kompletterande mammografin, jag hade fått en tid en vecka senare men ville inte gå med ovissheten så länge, vi hade precis börjat vår semester ihop. Vid 12 ringde de och gav mig en tid kl 15. Galet nervös i bilen, med Danne som körde mig, pratade vi om oddsen, att vi skulle fira med champagne på kvällen, att jag skulle gå och plocka ut östrogenet efter sjukhusbesöket.
På grund av pandemin fick inte Danne följa med så med bankande hjärta gick jag in på mammografiavdelningen igen. In i det sista hoppades jag på suddiga bilder men när de bara röntgade vänster bröst i massa olika vinklar så förstod jag ju att det var något. Jag vågade inte fråga men hon sa att röntgenläkaren skulle kolla bilderna. Jag fick gå in ett angränsande rum och lägga mig på en brits. Röntgenläkaren kom och sade att hon ville göra ett ultraljud. Hon började på vänster bröst, på utsidan och drog fram och tillbaka och fotade hela tiden. Det kändes som en evighet. Till slut vågade jag ställa frågan. Hur stor är den? Nästan 3 cm svarade hon. Hon fortsatt undersöka lymfkörtlar som var svullna och det andra bröstet. Allt kändes bara helt overkligt. Jag kommer ihåg prickarna i taket och hjärtat som bultar.
Sedan ville hon göra biopsier, en liten nål i lymfkörteln och en mellannål i bröstet för att ta vävnadsprov. Jag är inte rädd för nålar och jag fick bedövning för den större nålen i bröstet så det kändes inte. När hon var klar sade hon att vi nu fick vänta på resultaten och det brukar ta 10 dagar.
Motvilligt ställde jag frågan ”Vad tror du?” Och även om hon inte använde ordet cancer och jag inte kommer ihåg svaret ordagrant så fick hon mig att förstå att det var cancer och att proven mer skulle visa vilken typ.
Yr och snurrig och fortfarande helt overkligt lämnade jag sjukhuset och ringde Danne. ”Hur gick det?” frågade han. ”Inte bra” svarade jag och bröt ihop för första gången. Tårarna rann när han kom och hämtade mig och tillsammans satt vi i bilen och grät och kramades. Nu skulle vi åka och berätta för barnen.
