Jag vaknar och är arg, jag är förbannad på allt. Allt är kasst och jag vill inte gå upp ur sängen ens. Ibland är jag så deprimerad så jag ifrågasätter livet.
Det har tagit mig många år att inse vad min PMS gör med mig. Jag har googlat och läst oändligt med information, jag har provat mängder med tips, piller, naturläkemedel, kostråd och träning för att komma fram till vad jag vet idag.
2010 kom jag fram till att jag lider av PMDS (PreMenstruellt Dysforiskt Syndrom) som är en svårare form av PMS. PMDS påverkar dig så pass mycket att du har svårt att fungera i det dagliga livet. Det uppskattas att PMDS drabbar ungefär tre-fem procent av alla kvinnor. Symptom som depression, självmordstankar och personlighetsförändringar är vanliga.
Jag kunde ha dagar där jag var tvungen att stänga dörren på jobbet, ibland kunde jag inte fokusera alls. Vissa möten blev katastrof där jag som mötesordförande kunde gå i taket om något gick emot mig. Det värsta för mig var dock när min familj blev drabbad, jag kunde skälla ut min man för ingenting och barnen fick också sig en rejäl känga. Jag kunde inte hejda mina vredesutbrott. Den sociala biten blev också drabbad, jag kunde inte umgås med folk, inte svara i telefon. Jag undvek att skriva sms eller mail för när jag läste de i efterhand kunde de tolkas väldigt negativa. Jag drog mig undan helt. Ibland stannade jag hemma från fester med en ursäkt att jag blivit sjuk.
Jag har lidit av PMDS under en lång period men det är inte förrän under de senaste åren som jag förstått vad som orsakat mina humörsvängningar. Ibland trodde jag att jag var deprimerad och att det var något allvarligt fel med mig. Tyvärr så blir det ofta värre med åren och när jag var 40 hade jag stora problem. Jag hade förstått att det handlat om PMS länge men det var inte förrän jag började föra dagbok som jag såg hur tydligt mönstret upprepade sig. Ägglossning (två veckor innan mens) startade det och för mig slutade det samma dag som mensen kom. Jag kunde somna förbannad och vakna överlycklig.
Tips som hjälper mig
Här är några tips som nu hjälper mig. Vissa perioder har jag inga symptom alls längre och vissa perioder är det bara några dagar, från att ha varit konstant i två veckor tidigare. Jag kan fortfarande ha längre perioder som jag inte kan förklara men för det mesta går det ganska bra nu. Jag vet att det finns en lösning med att äta SSRI-preparat men jag har valt att försöka ”läka” mig själv utan medicin. Jag har även valt att sluta helt med preventivmedel eftersom de ofta innehåller olika hormoner som i vissa fall kan förvärra symptomen.
För dagbok och ringa in i kalendern
Grunden för mig är att föra dagbok, dels var det så jag började förstå vad det handlade om och dels så är det så jag nu håller koll på när ägglossningen är i antågande. Detta hjälper både mig och min familj så vi är förberedda på när perioden kommer.
Rätt kost
Jag har lärt mig anpassa min kost så att jag äter rätt under denna perioden. Vid ägglossningen vill kroppen normalt ha mer mat för att förbereda för en ev befruktning. Vi blir ofta mer hungriga och sugna. Jag vet att om jag ger efter för det suget och stoppar i mig massa snabba kolhydrater (sötsaker, choklad, ljust bröd, kakor osv) så är det starten för mina negativa känslor. Jag får en sockerkick men den landar snart i en djup svacka och då äter jag ännu mer och en ond cirkel startar. Jag försöker äta så rent som möjligt och håller mig till mer långsamma kolhydrater. En kost som jag har utvärderat under lång tid som fungerar för mig. Det är även viktigt att äta regelbundet under denna perioden och jag måste äta kolhydrater redan från frukost för att må bra.
Ingen alkohol och minska koffeinet
Jag kan inte dricka alkohol under två veckor innan mens. Alkohol gör dels att jag blir deprimerad i två dagar efter jag har druckit och det minskar min förmåga att stå emot den snabba kolhydraterna som jag nämner ovan. Alkoholen startar helt enkelt den onda spiralen för mig och jag kan därför må dåligt under hela perioden om jag dricker.
Jag måste även dra ner koffeinet och för mig innebär det kaffet, jag kan dricka en kopp på morgonen och en liten kopp med mycket mjölk till lunch men mer går inte. Jag känner det direkt i skallen. Detsamma gäller för te.
Träning
För mig hjälper träningen jätte mycket! Ofta kan jag känna att jag inte är sugen på att träna men när jag sedan släpat iväg mig så mår jag mycket bättre efter passet. Styrketräning är det som ger mig mest endorfiner (må bra hormoner) och jag kan bryta en dålig period med träning. Promenader och frisk luft fungerar också. Det svåraste för mig är dock att ta mig ut eller iväg till träningen när jag redan mår dåligt även om jag vet att jag mår bättre efteråt.
Mindfulness, Meditation och Avslappning
Detta tipset är ett av de viktigaste tipsen för mig. Jag har under några år mediterat regelbundet och som en följd av det är jag mer medveten om hur jag tänker och känner. Jag har lärt mig att känna igen signalerna i tid. Innan förstod jag inte vad som hände och reagerade ofta med aggressivitet. Nu kan jag snabbare känna i skallen när jag mår dåligt och kan då hejda det och gå undan. Jag har även nu på slutet lärt mig att acceptera känslan och det hindrar mig då från att gå ner i en djupare spiral. Jag är ju fortfarande en bra person trots min PMDS. Vill man inte meditera så kan man även träna avslappning, det finns många guidade avslappningsövningar på nätet.
Prata med din familj och dina nära
Detta är det absolut viktigaste tipset för mig. När jag och min man började prata om vad PMDS är så fick han en större förståelse och vi kunde hitta strategier som hjälper oss. Jag rekommenderar dock att ni pratar när du inte har PMDS. Jag har fått min man att förstå att det inte är hans fel och att han inte ska ta på sig någon skuld om jag skulle skälla på honom. Vi har diskuterat vad han ska säga till mig han märker att jag har PMDS (så att jag inte ska bli så förbannad). Vi har även pratat med barnen och jag har fått dem att förstå att det är något som händer i min hjärna med hormonerna som jag inte kan påverka. Vi kallar mig Godzilla och vi kan skratta åt det…ibland…
Vi har bestämt att jag ska gå undan om det är en jobbig period och jag då gärna vill att han och barnen fortsätter sina aktiviteter. Det är viktigt för mig att höra att de har det bra, att de skrattar.
Det omvända förloppet är annars jag mår dåligt och att jag då skäller för något, de blir avvaktande och kanske t.o.m. rädda. Jag känner mig som en dålig fru eller mamma och mår ännu sämre och denna onda cirkel leder mig ner i djup depression.
Har du PMDS?
För att diagnostiseras för PMDS ska du ha minst fem av symptomen nedan, varav ett ska vara bland de fem översta.
- Nedstämdhet
- Irritabilitet
- Humörsvängningar/affektlabilitet
- Ångest/oro
- Minskat intresse för dagliga aktiviteter
- Koncentrationssvårigheter
- Trötthet/minskad energi
- Aptitförändring/sötsug
- Sömnstörning
- Känsla av kontrollförlust
- Bröstspänning/-svullnad
Besvären skall finnas under veckan innan mens och tillståndet ska påtagligt påverka ditt sociala liv och arbetsliv. Symtomen får inte vara orsakade av läkemedel. För vissa kvinnor uppstår besvären redan vid ägglossning ca två veckor innan mens.
Det finns flera likheter mellan PMDS och depression. Det bästa sättet att ta reda på vad som orsakar dina problem, är att föra dagbok över en eller två menscykler för att se när du mår dåligt och att du inte mår dåligt hela tiden. Oavsett om dina symtom är cykliska eller pågår hela tiden, bör du prata med din läkare.
Tyvärr är forskningen fortfarande i sin linda och det finns idag inte helt klara svar, varken på vad som händer i kroppen när man har PMDS eller vad man kan göra åt det. Det finns dock många sidor på nätet som behandlar ämnet och det finns även ett relativt nystartat PMS-förbund.
Kontakta mig gärna om du vill veta mer om vad du kan göra för att lindra din PMDS, vilken kost du kan äta och hur du kan träna eller hur du ska göra för att kommunicera med dina nära och kära.
Bra länkar om du vill läsa mer om PMS och PMDS
http://pms.se/
http://alltompms.se/
http://www.livetmedpms.se (en blogg som lagts ner men som fortfarande har en massa bra information)
http://pmsforbundet.se/
http://www.1177.se/Stockholm/Fakta-och-rad/Sjukdomar/PMS-och-PMDS/
Hej, vad intressant att läsa. Jag lider av pms och jag känner igen mig mycket av det som du skriver. Det värsta för mig är när min mage kommer ur form, oftast en vecka innan mens. Jag skulle verkligen uppskatta råd om vad som är lämpligt att äta för att inte tarmarna ska bråka och jag drabbas av extremt uppsvälld mage.
Hej Malin, tack för din kommentar.
Jag har själv inte haft problem med magen under min PMDS utan den kost jag äter är främst för att hålla humöret på topp men jag vet att den även kan hjälpa till med svullnad. Undvik godis, alkohol, koffein och produkter med raffinerat socker. Salt i för stora mängder är inte heller bra, det gör att kroppen binder vätska och ger dig problem med svullnader. Drick mycket vatten för att rena och minska svullnaden. Detta gäller framförallt under själva PMS-perioden. Sen äter jag en kost utan snabba kolhydrater och med lågt GI för att inte få blodsockersvängningarna. Det sägs att Omega-3 som finns i fet fisk som lax och makrill är bra under perioden så det brukar jag äta ofta eller ta Omega-3 tabletter. Mycket protein också bra för att se till att kroppen kan producera de hormoner den behöver. Hoppas det kan hjälpa dig på vägen.
Liselott
Vilka bra tips! ❤️
Hej jag lider av PMDS och vill vara där du är, jag är två barns mamma 30 år med sambo och gjorde för ca 5 mån sen ett allvarligt självmords försök, ochbjag vill så gärna komma dit du är med kost,träning och avslappning… jag har börjat kbt äter premalex och p-piller yaz men tycker inte att det hjälper jätte bra, självmords tankarna är väldigt på trängande för jag hamnar bara i dåliga spiraler 😤
Vart började du? Skulle jag göra allt på en gång skulle jag nog gå under tyvärr..
Tack för att du delar med dig mvh sandra
Hej Sandra,
Vad tufft att läsa om din resa men vad bra att du får hjälp nu. KBT är viktigt för att börja förstå sina tankemönster och hur man hamnar i den negativa tankespiralen. Jag förstår vad du går igenom och det är hemskt när allt bara känns nattsvart. Jag har fortfarande dagar där jag mår riktigt dåligt men som tur är blir det inte så många länge.
Vändningen för mig var allra först när jag förstod att det var PMDS och att det är en sjukdom, det är inte mig det är fel på. Då kunde jag sluta anklaga mig själv för att vara en dålig mamma, fru, person… osv.
Det jag började med och rekommenderar dig att börja med är mindfulness. Att varje dag avsätta 10 min för dig själv där du lyssnar till någon ljudfil med mindfulness. Mindfulness handlar om att rikta uppmärksamheten inåt dig själv, ditt andetag och din kropp. Då kommer du att ganska fort lära dig lyssna till kroppens signaler. Tidigare var hela jag PMDS med känslor, ilska, depression. Nu har jag lärt mig att min PMDS sitter i huvudet och jag kan ganska snabbt känna igen känslan. När jag blir medveten om känslan i huvudet, kan jag dra mig undan lite. Jag behöver inte ge utlopp för min ilska på andra och då kan jag hindra att den negativa spiralen sätter igång.
Mindfulness blir också grunden till kosten, att du lär dig vad du kan äta och dricka under din PMDS. Jag känner direkt (också i huvudet) om jag äter fel eller dricker för mycket kaffe tex. Jag klarar ofta att dricka en kopp kaffe på morgonen under PMDS men skulle jag dricka mer så sätter det igång direkt. Jag kan inte dricks alkohol under PMDS då blir jag deprimerad i flera dagar efteråt.
Kom ihåg att det är en process och det kommer att ta tid att lära sig hur det fungerar för dig. Bra att du själv känner att du bara vill börja med en sak.
Du får gärna maila mig om du vill bolla mer.
Kram
Liselott
Känner precis som du Sandra
Och det värsta är att det verkar svårt att få hjälp😓😰
Hej,
Jag har ganska nyligen, för ett par månader sen, förstått att jag lider av pmds. Jag äter nu antidepressiva och försöker hantera känslorna så gott det går. Bara att förstå vad de beror på är en lättnad även om nedstämdheten och ångesten är sjukt jobbig och frustrerande. Får ångest bara av att veta att den kommer varje månad…
Men att läsa om andra som lider av det samma och hur de hanterar det känns lite tryggt. Att man inte är ensam och inte ens egna fel.
Det svåraste tycker jag är att hantera familjen. Såklart jätte jobbigt för min man och våra två barn att ha en deprimerad och ursinnig fru och mamma lite då och då.
Men det jag ville skriva var egentligen TACK för att du delar med dig!
Hälsning Maria
Hej Maria,
Ja det är tufft att ha PMDS både för oss själva och för vår omgivning. Jag skulle ändå vilja skriva grattis och då menar jag till att du har blivit medveten om att du har PMDS. Grunden till att kunna hantera det är att man inser att man har det. För att inte allt ska kännas helt nattsvart så kan du prova att se det som ett litet projekt. Du är inte din PMDS du är en kvinna som lider av PMDS ”ibland”. Jag kände som du och tyckte det var jätte jobbigt att veta om att perioden hela tiden skulle komma men jag har insett att man snarare har dåliga stunder under perioden och att det inte rör sig om flera veckor i sträck. Att se det som ett projekt gör också att du kan prova olika strategier och se hur de fungerar. Vad kan du göra när det känns som värst, experimentera med träning, kost och kaffe som jag gjorde. Jag har nyligen upptäckt att jag mår bättre när jag tar omega-3 kapslar så det gör jag nu.
Lycka till!
Liselott
Hej!
Vad underbart att höra om din resa och särskilt med omega 3 som jag börjat ta nu. Har bara ätit i en månad och har inte sett något resultat än.
Tack även för din berättelse om kost, motion och koffein.
Jag har lidit länge nu och har vetat om att jag har pmds. Dock har jag inte bett om professionell hjälp utan prövar mig fram.
Allt det du skriver känns så rätt.
Tack för ditt fina arbete.
Varma kramar Ann-Charlotte
Hej,
Tack för dina fina ord (även om det var ett tag sedan du skrev inlägget). Hoppas du hittar det som kan lindra besvären för dig. Det viktiga är nog att ge det tid och att inte ge upp. Jag kan fortfarande ha tyngre perioder där det känns som inget hjälper och för mig handlar det nog mest om perioder med mer stress. Då kanske jag slarvar lite mer med återhämtningen, motionen och kosten och faller dit igen.
Kram Liselott
Hej!
Jag läser det du skriver och det är som om jag skrivit det själv. Tack för att du ”väcker” problematiken – allt från själva måendet till att forskning och intresse behöver vakna. Så många som lider i tysthet år efter år, förhållanden som kraschar och tyvärr också liv som avslutas. Det måste få ett slut, det skall inte vara en förbannelse att vara kvinna, men det känns så ibland. Någonstans läste jag att detta är vanligare bland kvinnor som inte förr barn.
Usch ja, det är så tufft när man är inne i det. Prova gärna några av de tips jag skrivit om, framför allt mindfulnessträningen har hjälpt mig mycket.
Ha det så bra!
Varma kramar Liselott
Hej. Tack få mycket för ditt inlägg, känns skönt att någon känner likadant. Jag har ca 8 utav symptomen på de punkter du nämns ovanför, det påverkar mitt privat liv extremt mycket. Har en två åring, det går bra föreutom att jag i de perioder som jag har pmds kan gå under jorden för att jag inte har egen tid men det är inget som påverkar så dock så har det en rejäl negativ påverkan på mitt giftermål. Min man hatar att vara hemma och sover gärna borta dem dagarna, detta får mig att må jätte dåligt. Sover oftast bort dagarna, kan sova hur mycket som helst trots en bra nattsömn. Han klagar på att man inte ser glad ut, man är inte positiv och man drar ner stämningen i hemmet. Känner du igen detta? Vissa gånger så försöker jag vara glad men det är frustrerande att inte kunna vara sig själv i sitt hem..
Hej,
Tack för att du skriver och delar. Jag känner absolut igen detta och när vi kom på att det var PMDS så involverade jag min man, jag lärde honom mer om denna dolda ”sjukdom” som så många kvinnor lider av. Jag brukar säga att, tänk om detta hade inträffat för en man, jag tror man hade lagt betydligt mer resurser på forskning för att hitta hjälp då.
Jag bjöd in honom för att hitta lösningar och vi pratade om hur vi som familj kunde hantera detta på bästa sätt. Hur vi ska hantera det mot barnen. Hur han ska hantera mig. Vi har lärt barnen (och mannen) att det inte handlar om dem om jag går undan. Jag mår som bäst om de skrattar och har roligt men jag kan bara inte vara närvarande själv. Han ställer alltid upp och tar ett större ansvar de dagar jag mår som sämst. Jag har ofta bra perioder nu också, vilket jag inte hade innan när jag inte visste hur jag skulle göra för att minska symptomen. Vi har uppskrivit i kalendern när pmds startar så vi är lite uppmärksamma på det. Sen försöker vi verkligen bygga på pluskontot de veckor jag mår bra, då är det extra mycket kärlek.
Jag tänker inte upprepa allt det som står i inlägget men alla de sakerna har hjälpt mig väldigt mycket, så se om du kan börja prova något. Håll koll i kalendern är grunden i alla fall.
Sköt om dig, du är inte ensam!
(Hör av dig om du vill ha någon mer coaching eller något)
Kram
Liselott
Hej, Liselott!
Tack för du delar med dig med denna information!
Jag undrar om inte detta är svar på mina ständiga depressioner sendan tidig tonår.
Jag har adhd och vet precis vilka symtom jag har på det osv.
Det är bara EN sak just nu som jag ständigt funderar över:
Alla punkter stämmer in på mig som du nämde. De börjar när min mens är Slut och upphör första menadagen. Min sambo märker också en enorm skillnad på mig när jag har mens. Känner mig som en riktig person då. Blir jätteledsen och orkar inte leva med detta.. vill vara mig själv alltid, inte bara en vecka i månaden. Går ej på mediciner eller p-piller.
Kram
Hej,
Tack för dina kommentarer. Jag kom också på det ganska sent i livet och hade mått dåligt många år innan jag förstod vad det var. Ja, det känns så orättvist att vi som har PMDS har så stor del av livet där vi mår dåligt. Så tänkte jag jätte mycket förr men de senaste åren har jag börjat vända på det för jag har lärt mig så mycket om mig själv tack vare min PMDS och allt det jag skrivit om mina tips hjälper mig jätte mycket till ett bra liv. Jag får helt enkelt dra ner på tempot lite de två veckorna jag har PMDS. Vissa perioder har jag ingen PMDS alls och vissa perioder är super tunga.
Mitt tips och det har jag säkert skrivit är att börja föra lite dagbok så du blir medveten om när det börjar och slutar. För de flesta startar det vid ägglossningen och varar fram till mensens första dag, ca 2 v. Jag kan inte dricka kaffe eller alkohol under min PMDS, det förvärrar. Jag kan inte äta massa snabba kolhydrater (socker, vitt mjöl osv) där man mår bra en kort stund för dippen sedan blir alltför djup. Börja lära känna dig själv, vad inte kan göra och vad du kan göra för att må bättre. Träna hjälper för mig för då får man massa ”må-bra hormoner” endorfiner.
Men det som hjälpt mig mest är mindfulnessträning och kroppscanning för då blir jag helt plötsligt medveten om vad som händer i huvudet när ilskan slår till och istället för att agera på den och skrika och gorma så kan jag gå ur situationen. Hör av dig om du vill lära dig mer om kroppscanning, jag kan skicka en fil till dig.
Sköt om dig och var glad för att du kommit på att det är PMDS, det är starten till att kunna göra något åt det.
Kram
Liselott
Tack för ditt svar. Ja, jag ska försöka ” ha koll ” på när det kommer. Precis som dig så är jag emot antidepressiva mediciner och preventivmedel gör det bara värre för mig hormon mässigt. Hur mycket rekommenderar du kgt? Jag var hos en psykolog för ett år sen men slutade då det inte hjälpte, tänkte om KGT är något annorlunda och om set hjälper så kanske det är värt att testa? Mensen är idag 1 vecka sen och jag lår extremt dåligt för att detta humöret har hållt på hur länge som helst
Hej igen Sussi,
KBT (Kognitiv Beteendeterapi) är bra om man mår dåligt och är deprimerad och då rekommenderar jag det varmt. Om det däremot är PMDS så tror jag det är viktigare att hitta sätt att hantera och göra de perioderna så bra som möjligt och då tror jag inte KBT är rätt väg. Jag skulle snarare rekommendera någon form av coaching med tips, råd och övningar för att lära dig leva med det så smärtfritt som möjligt. Jag rekommenderar att du börjar med mindfulness och framför allt kroppsscanningen så att du börjar bli medveten om vad som händer i kropp och huvud när du mår dåligt.
Vill du kan jag sätta ihop ett program med coaching via telefon (beroende på var du bor), mindfulnessövningar, kostgenomgång och hur du kan hanterar familjen mm. Hör bara av dig om jag kan hjälpa dig.
Sköt om dig!
Liselott
Hej Lisselott, vet att det var ett tag sen jag skrev men nu är jag tillbaka igen. Mådde bra ett tag men nu kom det tillbaka, och det är varken ägglossning eller menstrutation på gång. Jätte gärna, jag är i så stort behov att jag vill testa på allting just nu. Jag hoppas att set funkar och hade uppskattat din hjälp jätte mycket. Var hos läkaren och har fått remiss för KGT, jag är nästan säker på att det är PMDS men mannen tror att det är depression så jag får väl testa allt möjligt.. mår i alla fall inte så bra och gick så långt att jag skrev ut skillmässopapper men mannen ville inte skilja sig och då sa jag att då får han stötta mig mer istället för att ta åt sig när jag mår dåligt och få mig att må värre. Nu är det lite bättre i alla fall
Hej!
Jag har inte blivit diagnostiserad med PMDS men allt stämmer precis förutom att jag mår bra före mensen men helt skit under själva mensen. Kan det endå vara PMDS eller är det något annat tro?
Hej,
Just PMDS brukar ha med hormonerna att göra och det som händer i kroppen just i samband med ägglossning och fram till mensen. Jag vet att vissa även mår dåligt under mens men jag har ingen erfarenhet av vad det kan vara. Prova gärna några av mina tips ändå och se om de kan hjälpa dig.
Kram
Liselott
Tack för ett fantastiskt inlägg – jag är helt säker att jag lider av pmds och försöker hantera det på alla sätt. Det svåraste är kosten, för jag har idétorka om vad och hur jag ska ät rätt. Att kaffe påverkat inser jag nu efter detta inlägg och ska härmed begränsa till en morgonkopp/dag. Samt dricka mer vatten. Jag har funnit yoga, jag för dagbok, är öppen med ångesten och symtomen med min sambo. Min dotter däremot är svårare att förklara och inte ha dåligt samvete för. Känner mig som galen ibland. Osammanhängande och flummigt inlägg men kosten – tips!
Hej Jennifer och tack för din feedback!
Vad bra att du kan prata om din sambo om hur du känner. När det gäller barn så vet jag inte hur gammal din dotter är men jag har pratat med mina barn, redan i tioårsåldern. Jag har förklarat det som en sjukdom i huvudet som gör att jag blir arg och irriterad (nu vet de mer detaljer) och att jag väljer att gå undan om det blir för mycket. Det har ingenting med er (barnen) att göra. Det absolut viktigaste för mig fortfarande är att acceptera att jag mår som jag gör så att jag inte hela tiden anklagar mig själv och dömer mig själv eller tycker att livet är orättvist.
När det gäller kosten så är det svårt att säga vad som fungerar för någon annan men jag kan oftast inte äta de snabba kolhydraterna eller frukt för då sätter det sig i huvudet. Jag har ett inlägg där jag beskriver mer om hur jag äter: https://liselottandersson.se/6-tips-for-att-lyckas-med-din-kostplan/
Hoppas du hittar det som fungerar för dig.
Kram
Liselott
Jag kämpar som en idiot.
Men JUST kosten har jag känt av påverkar !
Har vågat mig på att äta mer veganskt & mindre socker! De hjälper !
Mina attacker är bättre , men innan kunde jag alltså skaka , PÅ jobb! Vilket var fruktansvärt! Fick springa och gömma mig, för jag blev rädd för mig själv !
Ibland känns det hopplöst att va kvinna ! 😆
Jag har funderingar på att pröva på CBD-olja!
Hej,
Tack för att du delar med dig! Det är inte lätt att vara kvinna med PMDS men vi kan ju inte bara landa och beklaga oss i det utan precis som du gör försöka hitta nya saker som fungerar för oss. Det viktiga tror jag är att fortsätta söka efter det som fungerar och att vara snäll mot sig själv när man har sämre perioder för de kommer tillbaka. Lycka till framåt!
Kram Liselott
Hej, jag har en tonårsdotter som jag kan känna igen i din berättelse. Jag kan själv inte så mycket om pmds då det är nåt jag ganska nyss upptäckt, jag vet att hon har pms innan hennes mens och dom symptomen du tar upp har hon själv tagit upp med mig.
När hon snart ska ha mens så blir hon deppig och oaktiv. Hon vill inte göra så mycket, och hon blir väldigt lätt irriterad. Hon får gråtattacker under vissa av dessa tillfällen, hon säger att hon hae svårt att koncentrera sig och hon blir orolig och känner ångest.
Det jag vill veta är, är det möjligt att en tonåring kan ha pmds och att der redan märks i 14 års åldern. Eller är det bara pms även fast det påverkar hennes liv så här? Jag har själv kommit på mig själv fråga om hon snart ska ha mens i fall det är pms.
Vill bara hjälpa henne.
Hej,
Tack för att du delar med dig!
Gränsen mellan PMS och PMDS är inte alltid så tydlig och det är nog inte det viktiga just nu. Besvären vid PMS och PMDS kan vara ganska lika och det är just hormonerna i själva menscykeln som påverkar oss. Jag tror absolut det kan vara så för din dotter.
Jag skulle föreslå att ni för lite dagbok över hennes cykel. Det kommer hjälpa henne mycket även framåt. Många har gått halva livet och ser inte mönstret kopplat till ägglossningen. För mig har det alltid startat på ägglossning 14 dagar innan mens men det kan vara lite olika.
Sen vet jag att det finns hjälp att få om ni går till ungdomsmottagningen och kan inte de hjälpa er så prova ringa någon gynekolog. Prova gärna något av det jag skriver i mina tips också. Man blir grymt sötsugen men jag kan inte äta socker eller mjöl alls längre.
Lycka till!
Liselott
Hej!
Jag har under en längre tid haft problem med en extrem trötthet 2v innan mensen. Sen tar det lite tid innan det släpper så har inte piggnat till nåt till nästa gg. Har en tjock dimma i huvudet å kan inte tänka klart. Känner inte för att göra nåt alls å det känns som att jag kan sova hela dagen. För inte upp ögonen. Har inga humörssvägningar men är nedstämd å vill inte gärna vara social. Har varit hos flera olika gynekologer å får bara testa olika tabl som på ett eller annat sätt inte har effekt å i vissa fall har biverkning trötthet oxå.
Jag är riktigt less på detta å vet inte vad jag ska göra. Är så trött på att inte kunna leva ordentligt å kan inte göra allt det jag vill i livet. Det begränsar hela min tillvaro. Vill bara känna mig pigg igen å orka leva fullt ut.
Kan tillägga att ingen gyn har tagit några prover alls för att kolla hormon nivåer å vad kroppen behöver. Har fått prova bl a cerazette, zoely å eftersom den stoppats så nu qlaira som jag just nu känner mig riktigt sänkt av. När jag var i 20 årsåldern hade jag rikliga blödningar å fick då desolett som hjälpte å jag mådde väldigt bra av den då. Är nu 41 år å vill slippa känna mig som 80 år. Men vet inte vad jag ska göra längre. Kommer ingenvart å jag sliter bara för att kunna klara mitt jobb. Men resten av livet står på vänt…å så vill jag inte ha det. Vill känna mig vaken å alert. Pigg i huvud å kropp igen. Var kan jag börja eg? Vad behöver läkarna kolla? Vad kan jag göra?
Mvh
Pernilla
Tack för att du delar med dig!
Det låter ju som du har provat en hel del olika preparat som inte har hjälpt.
Jag vill först poängtera att jag inte är läkare men jag kan dela med mig av egna erfarenheter och det jag stött på hos andra. Just tröttheten har jag aldrig haft själv, det har varit mer humörsvängningar men det är ju så olika hur vi påverkas. Jag vet några som blivit hjälpta av att börja äta olika vitaminer och mineraler som tex Magnesium och järn. Järnbristen gör oss ofta trötta. Har du pratat med någon hälsokostaaffär? Det finns en hårmineralanalys man kan göra där du får se hur dina halter ligger.
Nästa tips jag skulle ge dig är promenader och träning, det hjälpte mig mycket. Svårigheten är ju då ofta att ta sig för att göra det när man ”hatar hela världen”. Men även om man är nedstämd och trött så är det bevisat hur motion påverkar vår hjärna. Jag började också äta omega 3 och tog vitamintillskott samtidigt så det är ju så svårt att sortera ut de enskilda effekterna. Tillsammans hjälpte de mig.
Sen rekommenderar jag alltid mindfulness som jag vet hjälper många på olika sätt. Jag har en del gratisövningar på min hemsida som heter Huvudpaus där du kan prova.
Lycka till, hoppas verkligen du hittar rätt!
Liselott
Hej, jag skulle gärna vilja ha bra tips och råd kring pmds. Har inga bra strategier än och behöver lite balans. Hur gör ni? // Elin
Jag har konstaterat att jag lider av PMDS. Det räknade jag ut för ca 2 år sedan. Blev mycket värre efter mina två barn men har nog haft problemen sedan tonåren.
Det påverkar mitt liv något otroligt mycket då jag fungerar bra och mår bra 2v i månaden och 2 veckor är det dåligt. Närmare mensen eskalerar det och är katastrofalt dåligt.
Nu har även de bra perioderna blivit sämre då jag under den perioden kompenserar för den dåliga. Jag försöker då jobba 200% och vara bra mamma 200% vilket självklart inte är hållbart. Håller på att bränna ut mig totalt.
Har försökt hålla mig till en bra kost utan snabba kolhydrater och tränar när jag förmår mig. Börjar bli ganska desperat till att hitta någon lösning. Har förstått att jag inte tycks kunna bli av med min ägglossning. Blivit gravid två gånger på p piller. Vet du någon som lyckats bli av med den och mår något bättre?
Hej Kristin,
Tack för att du delar med dig!
Ja, det är tufft när man inser hur stor del av livet man mår så här.
Jag är ingen expert på just det området men jag har inte hört om någon som skulle ha blivit av med sin ägglossning och på så sätt minska sin PMDS. Vet inte om du äter P-piller fortfarande men jag slutade med alla preventivmedel för att jag kände att hormonerna påverkade mig och tyckte själv att det blev bättre.
Jag har också precis som du försökt kompensera under den bra perioden men tvingades sen tänka om för att inte bränna ut mig. Jag tror att just mindfulness är det som hjälpt mig mest, jag har lärt mig att känna när jag börjar må dåligt så jag kan gå undan just då. Det har också hjälpt mig att se att jag mår inte dåligt i två veckor, det går upp och ner under de två veckorna och det går upp och ner under dagarna. Jag tar mer en stund i taget och är uppmärksam på mitt mående hela tiden. Det gör att jag kan få bra perioder även under de tuffa veckorna. En tupplur kan hjälpa mig ibland, en promenad…
Det som varit svårast för mig är att förlåta mig själv om jag skrikit till barnen eller min man och då är det lätt att det negativa sitter kvar. Men tränar på att säga förlåt och förlåta mig själv när det händer för att kunna bryta spiralen.
Önskar dig lycka till!
Kram Liselott
Hej! Jag gråter i takt med varje ord jag läser! Letar mig fram efter hjälp och när jag känner igen mig själv i alla symptom och exempel du beskriver blir jag allt mer bekräftad i att jag troligen lider av PMDS! Jag är precis som du fast förvissad om att jag ska klara detta utan läkemedel men just nu har jag nått en punkt där jag känner mig helt orkeslös! Jag vill inte att PMDSen ska vinna och styra när jag kan eller vill ta ett glas vin eller en chokladkaka, men jag förstår ju att en förändring måste ske.
Du nämner mindfullness i flera av dina svar och just nu känns det så avlägset då jag är så stressad och irriterad och får för mig att mindfullness bara är ett dumt påhitt. Hur började du med det. Hur ”slappnar man av” när hela kroppen är stel och hjärnan går på
Högvarv?
Tack för att du delade med dig och visade på en bild av den värld även jag lever i!
Hej Camilla,
Tack för att du skriver och visar hur verkligheten kan se ut och kännas för oss som har PMDS. Jag känner igen mig i allt du skriver.
Jag vill också förtydliga att jag har valt vägen utan läkemedel men jag vet att man blir bättre och bättre på det så var inte rädd för att prova om du känner att du behöver det.
Jag ska beskriva lite mer om mindfulness tänkte jag och hur det har hjälpt mig. Min tanke är att skapa ett mindfulnessprogram som är riktat mot PMDS men det går bra att köra ”vanlig” mindfulness också. Många tror att mindfulness och meditation är något man ska uppnå, ett tillstånd där vi inte tänker och där vi är lugna. Kanske har man känt så någon gång och det blir då ett tillstånd som man strävar efter. Jag hör många som ger upp och säger att de inte kan…
Jag skulle vilja beskriva mindfulness mer som ett sätt att vara och förhålla sig till det som sker. Vi riktar medvetet uppmärksamheten på det som pågår just nu utan att värdera det eller döma det. Vi tränar på att låta det vara precis som det är. Att uppleva nuet utan att koppla på huvudets tyckande och tänkande.
Så när det gäller PMDS så under många år var jag inte ens medveten om vad som hände inom mig. Jag bara kände att jag var förbannad och deprimerad och ofta gick det ut över omgivningen. Jag kunde inte riktigt stoppa mitt dåliga humör. Mådde jag riktigt kasst kunde jag stanna i sängen hela dagar. När jag jobbade gick jag in på mitt rum och stängde dörren så jag slapp möta människor. Jag kände också att hela livet var skit, skulle jag verkligen behöva må så här nästan halva livet (hade PMDS under ca två veckor varje månad).
Jag började med mindfulness och då tränar man bla på att känna in sin kropp, man flyttar uppmärksamheten runt i kroppen och blir medveten om vad som pågår på insidan. Man börjar skapa distans till tankarna, så istället för att de bara kommer och påverkar en så börjar man se vad man tänker. Jag började lägga märke till hur dömande jag var mot mig själv. Om jag hade skrikit åt barnen så dömde jag mig för det, jag var en dålig förälder, en dålig fru, livet var orättvist så det var lika bra att jag gömde mig på rummet och inte pratade med någon.
Med mindfulness så lade jag märke till att jag inte mådde dåligt hela tiden under de två veckorna, jag hade ganska många bra perioder också. Jag lade märke till att min ilska satt på ett visst ställe i huvudet och jag har lärt mig börja lägga märke till när den dyker upp. Ibland behöver jag gå undan och ibland kan jag bara vara kvar i ilskan och vara tyst fast jag skulle vilja skrika. Med mindfulness så skapar vi en liten paus mellan tanke och reaktion och inser att vi har ett val. Jag kan gå undan, eller välja att säga något lugnare. Eftersom mindfulness sänker vår stress också så hjälper det också till så att bägaren inte rinner över lika ofta.
En av de viktigaste delarna som mindfulness har hjälpt mig med är att ha mer medkänsla med mig själv. Att jag inte är så dömande mot mig själv. Genom att läsa om och förstå vad som händer i hjärnan vid PMDS och att vi inte kan påverka det så kan jag vara snällare mot mig själv. Jag kan skälla på barnen och jag kan be om ursäkt för det utan att det förstör hela dagen. Och även om det varit svårt så har jag försonats med min PMDS. Jag tycker inte om den (det kommer jag aldrig att göra) men jag har lärt mig leva med den.
Mycket av min frustration kom från att jag hela tiden dömde mig själv, tyckte att livet var orättvist och allt blev som ett svart hål. Mindfulness har hjälpt mig att se det annorlunda. Frustrationen och alla dåliga känslor kommer mycket från hormonerna i hjärnan men också ifrån hur vi tänker om det som sker. Så när jag mår som sämst, så är jag snäll mot mig själv, jag går jag undan och jag låter det få passera i sin egen takt. Har jag gjort något jag ångrar ber jag om ursäkt.
Givetvis har jag dåliga perioder också men med mindfulness så kommer de inte så ofta och varar inte så länge.
Vill du prova några övningar så finns det här på hemsidan under gratis övningar (Huvudpaus).
Många kramar
Liselott
Tack så otroligt för ditt inlägg och hur du beskriver dina lösningar! Jag som precis blivit medveten om pmds, och helst också vill klara av det utan läkemedel kommer säkerligen ha så stor nytta av det du skriver.
<3
Hej och tack för ditt mail!
Hoppas du hittar det som fungerar bäst för dig. Själv har jag haft en tuff period igen, de kommer tillbaka emellanåt så det kan vara bra att vara medveten om det. Så ge inte upp!
Många kramar
Liselott
Åh!!! Vad underbart bra du skrivit! Vilken otrolig igenkänning jag fick!
Jag har för ca 3 månader sedan börjat kartlägga mitt humör dag för dag, då jag blir så djupt deprimerad och aldrig har fått ett tillfredsställande svar på varför.
Livslust igår: ingen. Låg inne och funderade på varför jag ens lever trots att det var solsken hela dagen. Får mens sent på kvällen igår och vaknar upp idag alldeles pigg och glad. Så sjukt! SÅ otroligt galet att jag kunnat missa?!?!?!
Jag får också pms under ägglossning, och checkar av samtliga punkter på listan för pmds. Så skönt att känna att det stämmer!
Tack för otroligt värdefull läsning!
Tack för din feedback och att du delar med dig!
Visst är det skönt när man inser att man inte är tokig utan att det finns en förklaring. Sen startar ju också resan att se hur man kan minska de här symtomen. Att hitta det som fungerar för en själv. Men det blir ju lite enklare när man vet vad det rör sig om. Kanske har du en bra gynekologisk kontakt som kan hjälpa dig också.
Kram Liselott
Tack för att du lagt ut detta!!
Jag känner igen mig i allt du skriver, det är zö läskigt för det är nu jag börjat känna av PSMD och jag visste inte ens vad det var förens jag började söka på nätet men det är verkligen jag i ett nötskal, skulle vara enormt tacksam över mer råd och tips som du kan ge för jag känner att detta börjar ta på mig och min sambo (då det är han som irriterar mig mest och får ta alla smällar) när jag blir aggressiv.
Kram Simona
Hej Simona,
Tack för ditt inlägg. Ja det kan lätt börja tära på oss, på oss själva och på våra relationer. Det är ju inte lätt att ge något enskilt råd utöver de jag har skrivit i inlägget. Jag har förstått att det är väldigt individuellt vad som fungerar. Läs på mer om det och se om det är finns andra tips. Mitt bästa råd är att först försöka prata med din sambo och kom gemensamt fram till hur ni kan göra när du känner av din PMDS. Hur kan han hjälpa dig, kan du gå undan en stund. Hitta något som fungerar för er. Kanske kan han läsa detta?
Sen behöver du börja bli medveten om när det sätter igång hos dig, därför rekommenderar jag mindfulness kroppsscanning för då börjar du lära känna din kropp så du kan känna igen dina signaler. Träna på att backa (hålla dig tyst) när det sätter igång.
Kram o lycka till!
Liselott
Hej Liselott,
Först måste jag bara säga att det inte ofta jag stöter på någon med samma namn och samma stavning som mig själv, tror inte på tecken, men det kändes som ett tecken och att jag måste skriva.
Jag nyss själv kommit till insikt om att jag lider av svår PMDS, jag har skrivit daggbok. Jag har ätit p-piller i 15 år innan jag slutade, och jag tror att dom hjälpte mig att inte känna av det lika mycket. Jag slutade för 2 år sen (är över 30 nu) och vill inte äta hormoner längre. Och sen jag slutade med piller har det bara blivit värre, det cirka 1,5 år fick jag jättedålig hud och finnar på hela ryggen som jag aldrig haft tidigare, nu har det lagt sig, men huden i ansiktet är fortfarande inte bra.
Men senast halvåret lider jag något extremt från ägglossning till mens, ibland ända till mensen är slut. Egentligen av all symptom som du kan hitta när du läser om PMDS. Jag tvivlar på livet, extrem oro och stress, och mår också fysiskt dåligt med yrsel och konstant spänningar i hela kroppen, kan inte slappna av alls. Yoga och meditation räddar mig men bara tillfälligt känner jag.
Jag har nu bokat en tid hos en läkare, och hoppas på hjälp, funderar starkt på SSRI eftersom jag känner att jag tappat kontrollen helt och känner mig hjälplös.
Tack för dina tips om kost osv. jag ska tänka på det. Har egentligen inga frågor kände bara att det var så skönt att läsa om andra i samma situation, så TACK!
Kram Liselott
Hej Liselott,
Ja det är inte vanligt med samma stavning så såklart var det meningen att du skulle hitta min sida. Tack för att du delar med dig. Det är så tufft och känns så orättvist att gå igenom detta och må så dåligt.
Jag provar och utvärderar en ny sak nu, bioidentiskt progesteron. Efter att ha läst om detta och gått en heldagsutbildning så tror jag stenhårt på det. Har precis börjat så kan inte säga mer men undersök gärna detta spåret.
Lycka Till!
Liselott
Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva vad jag tänker om din text. Tack tack tack! Det skulle kunna vara jag som skrivit din text. Jag har nyligen slutat med SSRI och tycker pms:en har blivit betydligt värre efter det. Har trott att jag är på väg att bli deprimerad igen men nästa dag är jag ju glad och lycklig igen. Jag har tagit till mig av dina tips och framför allt ska jag börja med mindfulness. Var bara tvungen att kommentera då jag blev så lycklig över att inte känna mig ensam i detta. Återkoppla gärna hur det går med ”pillrena” du provat.
Många kramar från E
Hej,
Tack för ditt inlägg och jag lider verkligen så med dig. Jag har skrivit det förr men jag tror inte det finns någon som inte gått igenom det själv som förstår hur tufft det är. Jag har försökt så mycket under så många år. Nu tror jag att jag har hittat rätt… och svaret för mig är bioidentiskt progesteron som tyvärr inte är tillåtet receptfritt i Sverige längre. Jag ska skriva ett separat inlägg om det, det har bara gått drygt en månad men vilken skillnad jag upplever.
Vill du veta mer så skicka ett separat mail till mig så berättar jag vad jag har lärt mig.
Kram Liselott
Hej
Jag känner igen mig när du beskriver dina symtom. Jag har samma symtom innan mensen och det fortsätter tills mensen slutar. Jag mår dåligt, ledsen, känner mig ensam men framför allt är jag arg, skäller och retar mig på massa saker mot min familj. Detta är jobbigt att familjen blir lidande och det blir en ond cirkel i familjen och ingen mår bra. Jag försöker träna men hittar inte motivationen, jag gillar att yoga men även där hittar jag inte motivation. Jag har hört talas om olika natur läkemedel och krämer men ej vågat att prova pga att jag har ett myom som kan förvärras av dessa:(
Har du några bra tips på mindfulness appar? Några tips hur man skall göra osv, vill inte ta antidepressiva medel.
Kramar L
Men hur kan du träna och äta rätt om du nu mår så dåligt? Jag tror inte på dig. Jag tror inte på någon av er. Det är helt OMÖJLIGT för mig att gå upp ur sängen, det är inte bara ”vissa dagar vill jag inte gå upp ur sängen”.
Har man riktiga problem går de inte att lösas med ”träna och ät ordentligt” FÖR DET GÅR INTE. Såna här inlägg är anledningen till att kvinnor med PDMS inte tas på allvar. ”Ja men kämpa lite och ta dig upp ur sängen och ät ordentligt”. Hur många gånger har man inte fått höra det från vården, bara för att kvinnor kommer dit och överdriver sina symptom. Så vården tror att allt kan botas genom en jävla yoga. Fy!
Hej,
Tack för att du delar! Jag förstår dig också helt och för att förtydliga så har jag fortfarande skitdagar där jag mår som du beskriver. Har precis gått igenom två veckor som varit fruktansvärda där jag mest velat dra täcket över huvudet. Men ändå så har jag aldrig gett upp, jag har provat så mycket olika saker och jag har mått så här upp och ner i 35 år. Det jag skriver är tips som kan ”lindra” besvären inte ta bort dem. Vissa perioder fungerar de bättre och vissa inte alls. Och jag tycker det är grymt jäkla tråkigt att det inte forskas mer på det, att det inte finns någon som verkligen kan hitta en lösning på det men när det inte finns det så vill i alla fall jag hela tiden försöka hitta något som lindrar för mig. Jag har träffat minst 10 olika barnmorskor, läkare runt om i Sverige för att försöka hitta rätt. Jag är ledsen för din skull, att du inte hittar något som fungerar för dig.
Så tack för att du delar med dig av dina tankar
Kram Liselott
Hej Liselott!
TUSEN TACK för att du delar med dig, jag har det exakt likadant och nu när jag har läst ditt inlägg, så mår jag redan bättre och är motiverad att testa vad du skriver för att minska mina besvär. Jag blev rekomenderad att ta Onagra tabletter, 2 om dagen. Har testat det i 1,5 månader nu, det ska tydligen hjälpa efter 1 månad. Det kanske har hjälpt, men när jag har mycket stress och saker och ting inte är organiserade, så vill jag bara bråka med min pojkvän och skylla allt på honom eller min familj.
Han kalla rmig galen, och då blir jag bara mer galen. Ibland önskar jag att jag var en man och inte kvinna. Detta är så jobbigt. Jag önskade att mens, PMS och PMDS inte fanns.
Jag hoppas att du mår mycket bättre och all lycka till idg och tack än en gång för att du delar med dig.
Kram Tara
Hej Tara,
Tack för att du delar med dig och ursäkta sent svar (hade missat ditt inlägg). Hur har dina tabletter fungerat för dig?
Ja galen är man, jag kallar mig själv Godzilla när jag är som värst och fattar inte varför jag måste ta ut det dåliga måendet på resten av familjen. Och det jäkliga är att man bara mår sämre när man har varit arg på den andra och så anklagar man sig själv för det…
Har precis kommit ur två tunga veckor och idag fick jag mens igen, halleluja vilken skillnad det är så det går upp och ner fortfarande. Det som hjälpt mig mest denna perioden är just att min man är med mig i detta. Han hjälper mig och säger till mig ”hur är det med ditt huvud nu?” utan att själv bli arg först. Då får jag tvinga mig därifrån för egentligen vill jag bara bråka och ha rätt och när det lugnat sig kommer jag tillbaka och ber om ursäkt. Vi förstår båda att det är mina hormoner som spökar och då blir det enklare att inte lägga skuld på någon.
Lycka till Tara och stor kram!
Liselott
Hej! Jag vill bara säga ett stort tack för din text! Jag har egentligen ända sedan tonåren haft pms-liknande symptom, däremot har jag inte kunnat koppla att det varit just detta då andra omständigheter i livet också bidragit till djupa depressioner och liknande. Men nu under det senaste halvåret har jag då veckorna innan min ägglossning mått bättre än någonsin. För första gången sedan jag var 13 har jag känt mig genuint lycklig och låtit mig själv må bra. Men sen kommer ägglossningen och ALLT ändras. Jag har en ganska lång menscykel på 33-37 dagar och har uppskattat att ca 2-3 veckor innan (beroende på längden av menscykeln) så klarar jag knappt av att leva med mig själv och mina tankar och känslor. Alla symptom du ovan beskrivit stämmer in, och även lite till. Jag har först nu börjat leta efter sätt för att få det att försvinna då jag mår så dåligt av det och det drabbar speciellt min partner väldigt hårt. Nu i veckan ska jag till Um för att prata om preventivmedel(hormonspiral), men jag är LIVRÄDD att det ska förvärra allt, för då vet jag inte hur jag ska klara av det. Jag har bojkottat preventivmedel under 2 år nu då inget av det jag testat gett någon positiv inverkan vare sig för mens, mensvärk eller något. Men jag känner mig så desperat så jag har väl ”mot min vilja” gått med på att diskutera spiral i hopp om att det ska lindra symptomen.. Det känns dock som att ingen barnmorska eller läkare på t. Ex. Um tagit mig seriöst när jag pratat om detta utan vill bara ge mig antidepressiva och preventivmedel. Så det jag undrar nu, vart kan jag vända mig?? Jag behöver verkligen hjälp med detta för att orka med 😔
Hej Linnea,
Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter i allt detta. Jag lider så med dig och har precis gått igenom två tunga veckor igen där allt släppte idag när mensen kom. Så det går verkligen upp och ner fortfarande. Har du pratat med din partner om det. För mig har det varit ett viktigt steg för då är både han och jag medvetna om det och när jag börjar bli ”jävlig” så säger han – hur är det med ditt huvud nu? Ibland är det så svårt att lägga märke till det själv… Men när han hjälper mig bli medveten så tvingar jag mig att gå ifrån en stund och så kan jag be om ursäkt när jag kommer tillbaka.
Jag har verkligen försökt hålla mig ifrån allt vad preventivmedel heter pga att jag inte vill spöka med fler hormoner, vad jag har förstått så kan det vara just det som satte igång det från början. Men fortsätt leta tills du hittar något som kan lindra det för dig. Det jag har hittat nu på slutet är progesteronkräm som hjälpt mig mycket så kolla om de känner till det på UM. Eller kolla om det finns kvinnokliniker där du bor och se om det finns någon som är kunnig på PMDS, de som har lite äldre kvinnor är ofta duktigare på det. Kanske kan man ringa eller maila och fråga om de känner till det?
Lycka till och stor kram
Liselott
Hej
Emma heter jag
Vad glad jag blev när jag hittade din sida med en kvinna med samma problem å som jag å dessutom gjort “business” på det…..😎
Jag är en kvinna på 50+ singel utflugen dotter sjukpensionär å med
En mycket liten vän krets
Jag lider precis som du av PMDS å har gjort i många år
Men det började med PMS efter min Dotter föddes för 21år sedan men Har övergått i PMDS
Har precis dom symtomer du Berättar
Efter jag fick min dotter drog hennes Pappa så jag har i 20 års tid levt med Ångest Depp å en jäkla stress som resulterade i en enorm viktökning
Som jag har lyckats få bukt med SJÄLV !! (från strl 46-42 idag)
Har gott på gym å kört mest styrka frysen har jag fått tacklare mina hundar som jag tar raska promenader med
Jag älskade/älskar att gymma när jag har/hade ”normala perioder” (Ingen PMDS)
När man mår som sämst så orkar man ju INGEN TING (det har gått så långt att jag har sagt upp mitt gymkort för en månad sedan) Kom ju aldrig iväg
ångesten (med självmordstankar har varit nära några gånger) kommer som ett brev på posten
den uppsvällda magen jag (ser ut som jag väger dubbelt) med på följd att hjärnspöket från barndomen knackar en på axeln å gör mej påmind om när jag hade bulemi å anorexi
Jag är RÄDD för att bli fet igen
Får fruktansvärda sockersug under perioden
Äter godis å skräpmat
ångrar mej något jävulskt efteråt
I bl är det två fingrar i halsen…..
Har varit kontakt med psykolog
Olika gynläkare genom åren ingen vill ta mej på allvar man går där ifrån med det gula pappret med ännu en utskrift på SSRI preparat
Så nu till mina frågor
Var har du för några tips när sötsuget kommer
Var har du för några tips när soffan är skönare än bänkpress hantlar å
kettelbells
När man svettas som en vårflod emellan åt
När man gråter flode för minsta lilla blir inte lättare när det svåra i från barndomen kommer i samband med ångesten
Få bort destruktiva tankar
Det är tråkigt att du bor lite långt bort (jag bor i Kalmar) annars skulle jag verkligen vilja ha walk & talk möten med dej
Få mej att känna mej hel igen tycka att det är en vacker kvinna som möter en i spegeln på morgonen
Men som det är nu så är allt
SÅ JÄVLA HOPPLÖST
Ursäkta för långt inlägg
Mvhl Emma
Hej Emma,
Tack för att du tar dig tid att skriva. Jag känner så igen mig i det du skriver också och vi är så många som mår så här.
Och även om vi är många som mår så här så har jag förstått att vi upplever det olika och det är också väldigt olika vad som fungerar för oss. Så jag har verkligen försökt olika saker för att hitta just det som kan lindra för mig.
Jag har också alltid haft ett enormt sötsug, varje kväll, och det är och har varit ett stort problem. Det värsta har sedan varit att när jag sedan ger efter för sötsuget så mår jag grymt dåligt och dagen efter blir ännu värre. Min kropp tål inte socker. För mig handlar det mycket om att hela tiden söka och hitta rätt motivation.
Just nu är min motivation att jag ska må så bra som möjligt!! Och då måste jag också se till att kroppen mår så bra som möjligt. Jag tillåter mig inte att äta socker, fett klarar jag så det blir nötter och frön när jag är som mest sugen. Jag får inte de dipparna av det. Jag behöver träna och röra kroppen för att må bra men för tillfället har dragit ner på kraven (har fått hälsporre) men jag gör det jag kan göra.
Så när målet är att må så bra som möjligt, så slipper jag ofta de djupaste dipparna och de mest destruktiva tankarna och då är sannolikheten att jag äter bättre och tränar högre.
Varje dag stämmer jag av mitt mående 1-10 och drar lärdom om det är något jag behöver ändra till morgondagen.
Vissa dagar fungerar inget alls men då lägger jag mig på soffan och lägger skulden på hormonerna och inte på mig (mer snälla tankar).
Lite av mina tankar.
Lycka till Emma!
Kram
Hej!
Jag har mer och mer börjat misstänka att jag har pmds.
Jag kan åtminstone se ett någorlunda cykliskt mönster i mitt mående, men det stämmer inte riktigt in på beskrivningar varken här eller på andra ställen jag läst.
För mig är det mer varannan vecka. Jag mår dåligt några dagar i samband med ägglossning, sen har jag några bättre dagar, sen dåligt från strax före mensen kommer igång och så länge den håller på, och sen är det bättre igen till nästa ägglossning…
Jag har haft problem med depressioner och olika ångestsyndrom sedan tonåren, men de sista åren har jag börjat se mer av dessa svängningar. Jag hade först ett par år av generellt ganska bra mående och när inte allt var nattsvart hela tiden blev det lättare att se att det fanns stora skillnader mellan dagarna. Under hela detta året har jag varit i en djup depression med mycket stress och ångest och då har mina ”dåliga hormonperioder” varit fruktansvärda.
Jag äter redan två olika antidepressiva preparat, och vet sedan tidigare att SSRI inte fungerar för mig (saknar ett enzym som byter ner dem) och jag vill absolut inte mixtra med hormoner…
Under tonåren utvecklade jag både självskadebeteende och ätstörning (hetsätning) som bitvis varit ganska allvarliga. Mina matvanor började jag på egen hand lyckas få ganska bra ordning på under de senaste åren, men mina tankar och känslor kring mat, träning och kropp är fortfarande inte riktigt friska. Jag ser mig själv som ”nykter hetsätare”.
Mina svårigheter i samband med mens har skapat extrema äckelkänslor, och en avsky mot ordet kvinna. Jag tror det är att jag för ofta hört ord av typen ”mens är en naturlig del av att vara kvinna”. Jag har tom funderat på om jag skulle vara trans eller ickebinär. Jag tror dock att jag har landat i att det är just ordet kvinna som jag är obekväm med. Jag har inget problem med att identifiera mig som tjej, eller använda feminina pronomen. Tyvärr tvingas jag höra ordet kvinna om mig själv mer och mer ju äldre jag blir… Känslorna av äckel och avsky har suttit i bra mycket längre än jag haft några som helst funderingar på om min menscykel skulle påverka min psykiska hälsa
Samtidigt känner jag skam och skuld för min avsky mot mensen och ägglossningen när jag vet att det finns så många som av en eller annan anledning saknar en fungerande reproduktionscykel. Något som för dem skapar en oerhörd psykisk smärta och kan kosta liv.
Jag förstår att du inte kan diagnostisera mig såhär, men har du hört om nån annan som har min typ av cykler när det kommer till det psykiska måendet?
Jag har aldrig riktigt vågat prata med någon om de här tankarna, annat än med min bästa vän för bara någon vecka sedan. I övrigt har jag bara spytt galla över att ha mens, men aldrig förtydligat vad som faktiskt rör sig inom mig.
Om jag ska avsluta med något i lite mer positiv anda så är nog mitt bästa tips just nu värmekudde. Jag har en som är ganska tung (3kg) som jag gärna har över magen, även fast jag inte direkt har ont. Men värmen och tyngden lindrar lite av ångesten. Gärna en mugg med te också, men jag funderar på om jag ska testa att minska på det svarta teet och istället dricka rooiboste även dagtid.
Tack för att du delade med dig av dina erfarenheter och tips. Det här är som sagt ganska nya funderingar för mig. Framförallt eftersom jag inte stämmer in helt i mallen…
Det här blev långt, snurrigt och känslosamt, men jag har ägglossning så det är här min hjärna befinner sig ikväll…
Hej Anna,
Tusen tack för att du skriver och delar med dig! Du beskriver många olika tankar och funderingar och det är nog så det är när vi mår dåligt och börjar försöka förstå vad som ligger bakom. Det sätter igång mycket i huvudet. Jag har inte hört någon beskriva det som du gör, med dina cykler men det betyder ju inte att det inte finns fler som har det så.
Däremot är det nog så att det sätter igång mycket olika negativa tankar om oss själva när vi mår dåligt. Du beskriver dina tankar och jag har mina kritiska tankar om mig själv som påverkar hur jag mår. Ju sämre jag har mått desto mer negativa tankar som leder till en negativ, nedåtgående spiral som kan vara svår att bryta. Jag skulle rekommendera att prata med någon om du inte redan gjort det, gärna någon som har KBT-inriktning där du får börja utforska just tankarna. Jag har upplevt det skönt att prata med någon helt utomstående, för det är svårt att förstå allt själv. Det har hjälpt mig att hitta en vänligare mer tillåtande inställning till mig själv istället för det nedvärderande, kritiska.
Tack för tipset med värmekudde och te, ska prova det!
Lycka Till!
Kram Liselott
Tack för ditt svar Liselott!
Jag har tagit upp det med min terapeut hos psykvården. Jag har också pratat med min mamma en del om det nyligen. Det har iaf hjälpt mig lite att förstå mig själv. Men jag skulle nog behöva prata mer med framförallt min terapeut för att försöka reparera mitt förhållande till min kropp.
Har testat att dra ner på koffeinet sen jag läste ditt inlägg, och det hjälper en del mot ångesten, men tyvärr gör det mig istället så vansinnigt trött I både huvudet och kroppen, så jag behöver hitta nån slags medelväg. Jag har också börjat registrera mående och min cykel lite mer så att jag ska få bättre koll på vad som händer, och jag tänker lite att jag framförallt drar ner på koffeinet under de dagar jag är som mest känslig.
Ibland tänker jag att jag skulle vilja göra en hysterektomi, jag är ganska säker på att jag inte kommer vilja ha egna barn. Men det känns ju väldigt extremt och går ju inte att ångra. Och som jag har förstått det är det inte bara att be vården om att göra något sådant heller.
Jag ska träffa terapeuten på fredag, vilket sammanfaller ganska väl med min ägglossning. Så förhoppningsvis kan vi prata om det mer då och kanske göra upp nån plan för hur vi ska kunna tackla ämnet…
Tack igen för ditt svar. Jag hoppas att värmekudde och te har varit till hjälp för dig också ❤
Kram Anna
Tack för dina tips Anna.
Hoppas du hittar rätt i allt och att du får bra samtal med din terapeut.
Jag kör te och värmekudde när det är lite jobbigare. Framförallt får det mig att känna att jag tar hand om mig själv, sådär lite omvårdande om mig själv istället för att vara dömande mot mig själv.
Kram
Liselott
Hej!
Jag har under en längre period misstänkt att jag lider av PMSD. Det är samma mönster och tyvärr startar jag ett världskrig och uppför mig som en galen kvinna 1-2 dgr innan mens. Oftast handlar det om att jag får ett raseri utbrott på min man som jag har svårt att hantera.
Eftersom vi under flera år hållit på med IVF behandlingar så har jag stoppat i mig en hel del hormoner. Efter 3 missfall lyckades vi till slut bl gravida och vår dotter föddes i februari. Jag lyckades få förlossningsdepression men kom ut ur det rätt så snabbt. Nu är min dotter 8 månader och sen jag fått min mens tillbaka så har mina symptom blivit så mycket värre. Igår blev jag så fruktansvärt arg att jag sa (skrek som en galen kvinna) de mest fruktansvärda saker till min man. Det är så illa att jag tyvärr känner att jag kommer förstöra förhållandet. Jag blir helt galen när jag får ett raseriutbrott. Idag kom mensen och min ilska är borta men jag känner mig som ett vrak.
MIn man kommer lämna mig om vi inte får stopp på det här. Han orkar inte mer. Vart kan jag vända mig för att få hjälp? Alla våra bråk sker innan min mens. Tyvärr har jag nu börjat känna symptomen även vid ägglossning.
Hej och tack för att du delar med dig.
Jag förstår dig helt, detta är ett helvete vi tvingas gå igenom och när vi inte kan hantera det blir det än värre… Den skammen man känner efteråt när ”Godzilla” varit i farten. Och tyvärr är det också ofta så att det blir värre efter vi fött barn och det låter som det är just det som händer dig.
Om jag får återgå till mina tips så är en av de saker som varit grundläggande för mig att lära mig känna in när jag mår såhär och det är verkligen grymt svårt. Ofta så märker vi det i själva reaktionen eller kanske ännu senare när vi har reagerat och undrar vad det var som hände. Så när du mår dåligt, försök identifiera var någon stans du känner det. Jag har använt mig av olika kroppsscanningar, finns att söka på nätet. Och för mig sitter det i huvudet, som någon form av spänning som är svår att förklara. Eller så kan jag känna som en underbyggd ilska i kroppen.
Så om och när jag blir medveten om den så går alla varningslampor igång. Jag måste hålla mig undan så mycket jag kan, jag måste hålla käften även om hela jag bara vill skrika, klaga, döma alla andra. VAR TYST! Det är inte sant det du tänker, dina hormoner gör att du tänker helt fel. VAR TYST!
Sedan har vi pratat väldigt mycket om detta i familjen. Jag har fått familjen och framför allt min man att hjälpa mig. När han märker att jag börjar bete mig konstigt så har han nu oftast en förmåga att inte gå in i det. Han kan säga till mig, hur är det med huvudet nu? Då får vi perspektiv på det båda två, han mår inte dåligt för att jag har skällt. Jag mår inte dåligt för att jag har skällt. Jag kan få ta en paus och sedan komma tillbaka utan den där hemska ångesten över att ha skällt. Vi pratar om det som att det är hormoner jag inte kan påverka. Det har blivit en gemensam sak för oss att försöka hantera de tuffa perioderna tillsammans.
Det sista tipset som faktiskt fortsätter hjälpa mig är bioidentiskt progesteron och jag kan ibland undra hur livet skulle varit om jag fått tag i det tidigare.
Kram Liselott
Hej,
Min flickvän tror att hon kanske lider av detta.
Hon har perioder då hon helt stänger av, vill bara vara ensam, vill inte prata med mig, bara messa om måsten. Om jag frågar om hon älskar mig, så får jag inget svar. Hon har ätit antidepressiva ett tag nu. Första gången jag upplevde detta var hon mitt inne i kuren och vi kunde konstatera att det kanske berodde på biverkningar av medicinen. Hon började trappa av med kuren och mitt i allt var hon som vanligt igen. Vi planerade köpa hus tillsammans o.s.v. Nu har hon nästan slutat med kuren och vips var vi där igen. Jag har upplevt henne vara onärvarande o tre veckor och helt off i en vecka nu. Igår läste hon om detta och funderar om det kan vara problemet. Idag kände hon sig bättre och hon sade att hon saknade mig. Men jag har inte fått något svar på om hon älskar mig, det stör mig. Vi har som sagt planerat flytta ihop, men nu funderade hon också på att köpa något eget först. Jag älskar henne och vill bygga ett liv tillsammans med henne, men det känns svårt just nu. Jag har inte sovit på en vecka och mår skit dåligt av det här. Faktum är att jag tror jag aldrig har känt så här för en person tidigare, starka känslor. Med mitt ex tyckte jag det kunde vara skönt att vara lite för sig själv, men nu tycker jag det är olidligt. Speciellt när jag inte vet vad som försiggår i hennes huvud. Tror ni hon kan ha pmds? Hon blir alltså helt känslokall och vill inte umgås eller prata alls. För mig hjälper man varandra i ett förhållande, mår jag dåligt söker jag gärna närhet hos henne, men för henne verkar det vara rena motsatsen. Det är inte så att hon är arg eller irriterad på mig, hon bara som försvinner ur mitt liv mitt i allt . Är det någon som kan hjälpa mig med tankar, tips o.s.v. ?
Eller tror ni det helt enkelt är så att hennes riktiga känslor för mig saknas? Bör även nämnas att hon varit i ett förhållande med en man som misshandlat henne på olika vis. Mest psykiskt tror jag. Hon kommer också från en familj som inte visat känslor. Hon har alltid dragit sig till större män med lite mage och kanske lite högre ålder. Någon gång har hon sagt att jag kunde vara lite större och vara mera bestämd i sängen😆
Det här får ju en att fundera lite också..
Hej. Om man som man söker mer svar på lösningar och föreslår olika tips på förändringar… man är mer insatt och ”nyfiken” på att försöka hitta en väg som fungerar än den som olyckligt nog drabbas av detta… jag älskar min fru men det känns inte som att hon är intresserad av att leta svar för en lösning. Detta har pågått 4-5 år sen barnen kom… eskalerat, minskat varit ”under kontroll” för att nu blomma upp i full skala igen… men endå känns det som man är mer redo att offra familj och barn än att försöka hitta ngt som hjälper… jag kan allt om pMDS utan att ha behövt genomlida det psykiskt en enda gång… vad gör man, hur gör man för att hjälpa någon som ännu inte förstått/vill förstå att problemet är skapat av hormoner… inte personen i sig… men likförbannat är det bara den personen som måste vilja hitta en lösning innan det går att gemensamt ta sig dit… hur länge ska man orka kämpa varje månad för att hålla ihop övriga familjen…. hur länge räcker ens egen energi till om den man försöker hjälpa inte vill??
Hej Liselott!
Fantastiskt att få läsa och ta del av dig.
Själv håller på och utreder mig för just detta!
Har sån djup förståelse för dig.
Skulle även ochså vilja dela min resa så andra även kan få lära sig mer om detta och även min resa.
Skulle jag kunna få länka din sida här?.
(mindre än en vecka kvar, så ursäkta särskrivning 🙃🙃)
Tacksam💖💖💖💖
Mvh paulina
Hej Liselott!
Tack för att du delar med dig!
Har själv medicinerar med ecitalopram i dygt ett år, tanken är att jag ska äta det cykliskt men klarar bara att göra ett uppehåll så länge mens varar. Sedan vänder mitt ilskna humör tillbaka och jag dämpar det. Träning, akupunktur och vila funkar.
Men som sagt, detta bör lyftas hos barnmorskor, BVC och MVC. Det är betydligt vanligare än vad man tror.
Hej Liselott,
Vad skönt det är att läsa om andra med samma problem, bara att få veta att man inte är ensam, alla år som man undrat över vad som varit fel och även missförstånd/misstro från alla håll. Jag är 47 år och förstod så sent som för ett år sen att det är pmds jag lidit av i hela livet, har nu även fått den diagnosen av läkare. Har lidit så fruktansvärt mycket och även genomgått två separationer med min man, men nu är vi starkare ihop än någonsin. 25 år ihop, många berg och dalbanor och mitt mående har nog varit den mest bidragande orsaken till att vi inte kunnat/orkat fortsätta tidigare. Då har vi dock inte varit medvetna om orsaken, vilket vi är idag.
Jag checkar av alla symptom på pmds och lider extremt mycket från ägglossning fram till mensens första dag. Mest lider jag av mitt psykiska mående, skälvmordstankarna och allvarliga sömnbesvär. Sover i perioder i princip ingenting och gråter över precis allt. Stress och jobbiga händelser förvärrar alla symptom och det har dessvärre funnits gott om dessa senaste åren. Väldigt allvarliga!
MEN så till det viktigaste, hur gör jag för att överleva?, för det har jag gjort, trots två självmordsförsök och förlorad tro på livet.
Jag har börjat ta hand om mig själv och verkligen prioritera mitt mående, men/och när det är som sämst tillåter jag mig att krypa ner i sängen med mitt tyngdtäcke (som är guld värt) på em/tidig kväll och läsa en bok eller inte göra något alls. Jag tränar på gym 2-3 ggr/vecka, åker dit även om jag inte vill för jag mår alltid bra när jag åker därifrån, jag yogar hemma 1-2 ggr per vecka, mitt egna lugna stretchyogamindfullnesspass, jag ligger på spikmattan i sängen varje kväll innan jag ska sova (gjort i 15 års tid nu), jag dricker bara en kopp kaffe på morgonen, sedan bara grönt eller rött the under dagen, jag undviker socker och alkohol i dessa två pmds-veckor, jag badar varmt, jag andas medvetet när jag känner ångesten komma krypande, jag säger till mina kollegor att jag inte mår bra pga pms och behöver få lite lugn o ro, dvs det känns ok att/om jag vill äta min lunch ensam i ett annat rum än mina kollegor eller om jag inte orkar prata med dem etc, jag promenerar flera ggr dagligen (tack vare vovven), älskar att vara i skogen och vid havet/vatten och söker mig dit för att få andrum, jag pratar med min man och mina barn om mitt mående och ”normaliserar” det någorlunda på det sättet. Jag har även börjat med kosttillskott (näringsdrycker) i form av mineraler på kvällen och vitaminer samt aminosyror på morgonen (Fitlines produkter) vilket definitivt har minskat mina besvär från en tia (på en tiogradig skala) till en femma. Dessa har hjälpt mig enormt och det var även genom den gruppen jag är med i och köper mina produkter genom, som jag först kom i kontakt med begreppet pmds och förstod att det var precis vad jag har.
Jag vill inte ta SSRI-preparat eller andra mediciner då jag mår så dåligt av alla biverkningar de ger.
Det känns väldigt viktigt att prata om dessa problem och att kunna ta del av andras upplevelser, som alla är olika…
Jag är tacksam över att ha fått reda på orsaken till mitt livslånga lidande och att jag nu med olika metoder kan mildra mina besvär.
Tack alla andra som delat sina berättelser om sina besvär, jag har läst dem alla..
Det finns hopp om livet även om det är tungt ibland 🙌
Tack för ditt fantastiska inlägg!
Hoppas fler kan bli hjälpta av det du skriver också. Det är så jobbigt när man tror man håller på att bli galen.
Önskar dig all välmående framåt!
Kram
Hej,
Såg att du skrev att du tar omega-3. Tar du det varje dag eller bara en viss period (innan/under pms)?
Intressant att höra om dina upplevelser och alla tips!
Varma hälsningar Sandra
Hej Sandra,
Tack för att du skriver. Jag är ju mitt i en annan resa just nu där jag fick bröstcancer i somras och får inte ta några tillskott alls just nu.
Innan dess så tog jag omega-3, Magnesium, zink och D-vitamin varje dag. Men det viktigaste som jag har lärt mig under denna resan är att acceptera när jag mår dåligt och inte börjat tänka de stora tankarna som ”ska livet verkligen vara så här?” mm. Då drar det inte ner mig i den negativa spiralen på samma sätt.
Lycka till
Liselott