På juldagen åkte jag till stugan i Yngsjö. Syftet var att få tid för mig själv för att tanka och tänka men det har blivit så mycket mer.
När jag tog beslutet att åka hit så trodde jag först att det var för att få vara ifred när jag mådde kasst. Sedan trodde jag det var för att slippa andras förväntningar på mig men jag har insett att det handlar om mina egna förväntningar på mig själv. Jag börjar känna igen mönstret när det blir för mycket och jag inte lever upp till hur jag tycker att jag själv ska vara så vill jag gärna fly och vara för mig själv. När jag är själv så kan jag ju inte såra eller göra någon annan besviken. Så när jag insåg det så kunde jag bara släppa det och fokusera på att bara läka mig själv.
Eller ja, att läka sig själv låter ju som något mysigt och bra och det är långt ifrån vad det har varit. Bara att jag nu klarar av att skriva och reflektera över de här dagarna visar att jag börjar komma ur den tuffa ”må-kasst” fasen periodvis. Jag har mått kasst och jag har svårt att vara klok och eftertänksam när jag mår kasst. Eller rättare sagt, jag är verkligen skit kass på att må kasst!!!
När jag mår kasst vill jag bara vara själv, jag kan inte vara kring andra och ännu mindre ta hjälp av andra eller ens skriva ett sms. Hela jag vill bara vara själv. Och när jag är själv vill jag fly från mig själv också. Så telefonen har blivit min flykt, tänkte först skriva räddning men FLYKT är det rätta ordet. Att slippa tänka och känna genom filmer och serier och allt annat som man kan göra på telefonen har varit mitt mönster för att slippa känna.
Jag har tidigare försökt beskriva hur jag mår i kroppen och huvudet och det är så svårt. Jag har någon gång skrivit att det är som att ha taggtråd på insidan. Eller om du skulle föreställa dig hur det kändes att dricka en burk med gift i som fräter på insidan och samtidigt gör dig illamående. Samtidigt som huvudet inte fungerar som det brukar, du kan inte tänka klart och har ibland svårt att uttrycka dig förståeligt.
Men det har inte bara varit kasst, jag har varvat det med stunder där jag har mått bättre. Under de här dagarna har jag återigen fått möta mig själv i alla jäkla tillstånd. Och vädret och havet och solen, naturen är verkligen magiskt läkande och har också hjälpt till att bryta det negativa.
Jag skrev någon gång att jag vill bada på julafton men det blev inte så. Men när jag vaknade på annandag jul kände jag att det var dags. Jag väntade till 8:34 då solen skulle gå upp och jag fick äntligen mitt efterlängtade bad i havet. En konstig känsla när det var kallare i luften än i havet men så underbart.
Jag har gått mina promenader och varvat med tid i stolen framför brasan och det har verkligen hjälpt mig att läka. Jag har haft lite besök här av familjen men jag har ändå valt att stanna kvar.
Igår började jag fundera över 2022 som närmar sig och först handlade det om att få lägga 2021 bakom mig och så började jag måla upp bilden av 2022 som året där jag verkligen ska ta tillvara på livet och våren och sommaren…
Men efter ett tag så fick jag stoppa mig själv. Det är ju såhär jag alltid gör och kanske ännu mer nu efter detta canceråret. Men vad är egentligen lärdomen av allt detta, vad är det jag kommer fram till om och om igen?
Jag måste lära mig att acceptera att det är som det är. Jag måste lära mig acceptera mig själv som jag är. Jag vet ju inte vad 2022 för med sig, ingen vet det egentligen. Vad jag vet är att jag fortfarande kommer ha mina upp- och nedgångar. Jag kommer fortfarande må dåligt periodvis. Jag vet tex att man kan må ganska kasst av de där antihormonerna som jag ska käka i 5 år. Så vad händer om jag istället för att klanka ner på mig själv när jag mår kasst helt enkelt bara låter mig få må kasst. Att jag låter 2022 få bli precis som det blir och att jag kan älska mig själv och livet oavsett.
Detta ska jag fundera vidare på… Samtidigt som jag passar på att duscha varmt en gång till innan jag åker tillbaka till Viby ;)
