Jag bestämde mig tidigt för att jag ville vara öppen för min närmsta familj, mina barn (två pojkar som är 16 och 18 år), mina föräldrar, min bror och min syster med familj och en nära vän. Så redan dagen innan jag åkte in för min kompletterande mammografi informerade jag om det som var på gång.
Efter besöket så ringde vi hem barnen och tillsammans berättade jag och Danne för dem att jag troligtvis hade fått bröstcancer. Vi var ganska lugna och sakliga i vår information och jag tror det också hjälpte barnen att vara lugna i allt. Vi kramades och pratade om hur duktiga man har blivit på att behandla just bröstcancer. Att vi ska vara tacksamma att det händer nu när det finns så mycket forskning gjord. Att vi lever i Sverige där vi inte själva behöver bekosta något.
Jag har varit noga med att berätta att det är helt ok hur man än reagerar. Vi vet aldrig hur vi reagerar när vi står inför något sånt här. Vissa blir ledsna, vissa inte, vissa blir tysta och vissa pratar osv. Allt är ok. Det var viktigt för mig i mötet med barnen att vara tydlig med just det och att visa att vi är öppna för att prata hela tiden om de behöver och vill.
Då detta inträffade mitt i sommaren när vi bor i sommarstugan intill min bror och hans familj så kändes det naturligt att berätta för dem också (inte deras barn i första läget då de är lite yngre). Sedan ringde jag till mamma och syrran. Mamma och pappa var med min syster och hennes sambo på deras båt. Senare hörde jag att de hade pratat om det och bearbetat det på kvällen där. Jag ringde även min vän och pratade en god stund.
Fortfarande var allt helt overkligt och det var det ett bra tag!
Jag upptäckte tidigt att jag ville prata om det. Det kändes inte riktigt likt mig för jag håller ofta mycket inom mig själv med en tanke om att jag löser det själv. Men det kändes skönt att prata om det. Så jag bestämde mig för att jag verkligen ska sträcka ut en hand och ta emot hjälp och stöd och det har känts helt rätt under hela resan såhär långt.
Jag ville avvakta att ge besked till andra tills jag hade fått min diagnos.
Efter det har alla verkligen funnits där för mig. Sms, telefonsamtal och vi har träffats mycket. Det blir en känsla av att suga familjen till sig, ta vara på tiden, umgås, träffas.
Samtidigt har det varit viktigt för mig att hämta hem mig själv, att få min egentid för reflektion och mycket googlande för jag hatar att inte veta :) Mer om det sen.
