För er som följer mig på sociala medier så gjorde jag ett inlägg där jag tillbringade onsdagen på yogamattan och verkligen utforskade alla tankarna som påverkade mig så. Och här är lite av det jag skrev.
”Det är ok att må så här. Jag behöver inte må annorlunda. Det finns inga andra borden eller måsten just nu. Idag har tillbringat dagen på yogamattan och undersökt och utforskat mig själv och mina tankar och vet ni vad… det är ok och jag är ok! Allt det där jag undervisar på yogamattan gäller ju mig också, just nu. Så lätt att glömma i alla känslor.”
”För jag vill ju vara glad, pigg och träffa folk och träna och… Och när jag inte orkar leva upp till det mår jag ännu sämre. Så skönt att börja hitta tillbaka till mig själv igen på mattan. Att acceptera att det är precis såhär just nu och det ÄR OK.”
Vet ni vad som hände sedan? Och det är ju detta som är det magiska med att acceptera.
Lusten kom tillbaka, jag började kontakta personer igen, jag gick en lång promenad och jag var tacksam.
Vad händer egentligen när vi accepterar? Många kan missuppfatta vad det innebär att acceptera. Det innebär inte att jag ger upp, det innebär att jag accepterar att det är såhär precis just nu. Jag kan inte göra något åt det faktum att jag har cancer. Om jag hela tiden går och tänker att jag borde inte ha fått det, jag som tränar osv då mår jag inte bra. Men när jag accepterar faktum så kan jag släppa det och blicka framåt på det jag kan påverka. Och jag kunde också släppa de där kritiska tankarna jag hade om mig själv.
Så sakta men säkert har jag tagit mig ur ”hålet” igen och börjat fylla dagen med goa saker som just jag behöver. Jag behöver fortfarande mycket egentid så det finns med mig hela tiden. Jag vet ju att när energin kommer tillbaka så är det så lätt att bara köra igen så jag tränar på att lyssna inåt igen.
Tusen tack för alla peppande kommentarer på vägen.
Bamsekram
