Nu har det varit tyst ett tag. Det kändes så skönt när jag kom ur illamåendet och jag såg till och med fram emot sista behandlingen med positiva känslor som jag kunde njuta av i några dagar. Men sen hände något. Jag gick ner mig igen och det tog några dagar innan jag förstod vad det var. Fortfarande blir jag lite förundrad över att jag inte riktigt hänger med när jag börjar bli nere. Att jag inte förstår vad som händer med mig. Det tar några dagar innan jag kan börja se mina tankar och mönster igen och att det var oro och rädsla som slog på med full kraft igen.
En sådan här resa består av olika faser man ska igenom. Den första fasen innan man får besked och fasen när man fått sitt besked. För de flesta följer sedan operationen och väntan på svar från den. Men för några (och även mig) så är det cellgifter först och operation sedan. Så sedan i augusti har jag varit inne i cellgiftsfasen och därmed var också min känsla att nu ska det firas när den är över. Men efterhand som det nu närmat sig sista behandlingen som är på tisdag så har jag även börjat titta framåt på nästa steg, operationen som ska göras vecka 3 i januari.
Det blir så tydligt hur jag har fungerat, att jag verkligen bara haft fokus på nu och det jag går igenom nu. Allt som har kommit upp som handlat om operation har jag bara skjutit undan och tänkt att det tar jag sedan. Och nu har ”sedan” kommit ikapp. Helt plötsligt började jag läsa alla inlägg om just operationen. Från att ha scrollat förbi och bara läst allt om cellgiftsbehandlingar så har jag börjat inse vad nästa steg handlar om och helt plötsligt har jag massvis med frågor som behöver svar.
Min största oro och rädsla kommer från frågan om cancern har spridit sig. Jag ska träffa kirurgen som ska göra operationen i januari och då blir det mer detaljer men det som är sagt tidigare är att de ska de ta en tårtbit på vänster bröst. De kommer också att ta några lymfkörtlar. Hur många är man inte helt säker på innan. De tog biopsi i samband med första ultraljudet och mammografin som visade att det inte var någon spridning till lymfkörtlarna då. Men säkert besked blir det inte förrän efter operationen. Jag kan som sagt inte detaljerna helt ännu men under själva operationen kan de se om lymfkörtlarna är påverkade på något sätt och där och då bestämmer man hur många man tar ut.
Sedan blir det väntan igen. Jag tror det tar 2-4 veckor innan man får besked på om det finns cancerceller kvar. Man går igenom både bortopererad bröstvävnad och lymfkörtlar i detalj för att säkerställa status innan man bestämmer nästa fas. Ibland behövs det ytterligare operation eller cellgifter men om allt går som det ska så är strålningen nästa steg.
Så med lite perspektiv så är det där jag har befunnit mig nu ett tag, i osäkerhet och rädsla. För även om det har sett bra ut och tumören krymper så vet vi ju fortfarande inte säkert ännu. Så precis som det har varit i de andra faserna så handlar det om att möta de här tankarna om och om igen, att få prata om dem och processa dem tills jag känner mig tryggare och lugnare igen. Jag har varit ganska stressad och då har jag gått in i min grotta igen och bearbetat. För mig så gäller även att kunskap ger trygghet så jag läser på så mycket jag kan. Jag är fortfarande inte klar men det känns skönare när jag förstår varför jag reagerar som jag gör och börjar känna igen mönstret.
Nu ser jag i alla fall fram emot sista behandlingen på tisdag!
