Jag mår ganska bra fysiskt nu, kroppen har återhämtat sig bra efter förra behandlingen. Jag behöver vila en del men det känns bra för att hjälpa kroppen läka bättre.

Men jag har fortfarande inte mått riktigt bra mentalt. Det har varit mycket tankar och känslor som snurrat i huvudet nu och jag har haft svårt att komma ner i varv. I måndags natt började den där tanken som jag knappt vågat skriva eller prata om dyka upp och jag bestämde mig för att möta den istället för att stoppa huvudet i sanden. Eller rättare sagt så började jag i alla fall ta upp huvudet lite grann och kika på tanken och märkte snart att det finns lite olika aspekter på just den tanken.

Under de senaste dagarna har jag fortsatt utforska och bearbeta tanken och jag har behövt mycket egentid i detta. Det kan ibland förklara varför jag inte svarar meddetsamma till er som hör av sig eller varför det tar längre tid. Jag har inte varit redo att möta andra eller finnas för andra (som jag vanligtvis älskar) och då drar jag mig undan istället.

Så efter några dagars kontemplation och processande har jag kommit fram till min sanning och hur jag ser på det. Jag är inte rädd för tanken längre och jag har till och med börjat våga prata om den och nu skriva ner den här.

”Vad händer om det inte går vägen, om jag inte överlever?”

Jag vill gärna försöka förklara hur jag ser på det just nu, kanske förändras det framåt men vem vet vad som händer framåt egentligen.

Jag har normalt sett en ganska positiv livssyn och jag oroar mig inte speciellt mycket. Jag lever ganska mycket i det korta perspektivet och när jag tänker på detta cancerkapitlet så ser jag mest bara hur det ska gå bra framåt. Det är väl också därför som jag aldrig kollar hur prognosen för överlevnad ser ut för mig och min typ. Jag ställer inga frågor till läkaren om just det (men massor av frågor om allt annat). För vad skulle det hjälpa mig att veta? Skulle jag oroa mig mer? Jag vill hellre fokusera på vad jag kan göra nu för att öka sannolikheten för överlevnad, det jag kan påverka själv. Då mår jag mycket bättre och kan lägga fokus på att må så bra som möjligt varje dag.

Så brukar jag leva men jag har inte riktigt hittat dit fullt ut sedan mitt cancerbesked plus att det är svårt att leva så när man mår kasst av alla biverkningar men det börjar lägga sig lite nu. (Jag märker hur mycket jag processar nu när jag skriver också och är tacksam att jag valt att blogga om min resa)

För någon annan kanske det att stoppa huvudet i sanden men för mig har det blivit så tydligt under de här dagarna och därför blir jag inte heller rädd när jag tänker på framtiden. Jag känner mig lugn och trygg och tacksam och kärleksfull istället för alla känslor som är kopplade till rädsla. Detta har tagit mig några dagar att komma fram till och det känns skönt att landa i det och inte vara rädd för rädslan.

Men det finns också en annan aspekt av tanken som också tagit stor plats och som jag haft stort fokus på de här dagarna och det är mer kopplat till allt det praktiska. Vad skulle hända rent ekonomiskt för familjen? Hur ser vår livförsäkring ut och våra övriga försäkringar? Vad händer med mina pensioner? Osv…

Lite som att jag vill säkerställa det praktiska och att familjen klarar sig oavsett vad som sker.

Och det jag vill skicka med till dig som läser just nu:

Se över allt detta INNAN du drabbas av allvarligare sjukdom!

Nu har jag sett över allt detta tidigare och jag känner mig lugn nu efter att ha gått igenom det igen. Jag har lagt många timmar denna veckan på att gå igenom allt och framförallt på pensionssidan hur det fungerar och ser ut för mig och då handlar det om det som kallas återbetalningsskydd. Att mina pengar går till en förmånstagare, partner eller barn, om jag skulle gå bort. Efter många olika anställningar i olika bolag så har jag många olika inloggningar och sparformer när det gäller tjänstepensionen och även om vi försökt sammanfoga så mycket som möjligt så det har tagit en god stund.

Låt mig skriva såhär, om jag INTE hade haft återbetalningsskydd (som är ett val) så hade pengarna fördelats ut till andra försäkringstagare istället för till familjen vid dödsfall. Och om jag nu skulle vilja ändra till att ha andra förmånstagare så måste jag fylla i en hälsodeklaration och jag har förstått att det är väldigt svårt att få igenom en förändring om du redan har drabbats av tex cancer. (Vet inte om det är så för alla bolag men har förstått att det är så för många). Detta gäller också om du ska teckna en livförsäkring efter du har drabbats av sjukdom. Så…

Se över allt detta INNAN du drabbas av allvarligare sjukdom!

Har också läst att det ska finnas olika tilläggsförsäkringar (vissa försäkringar kanske redan har det) där du får ersättning vid tex en cancerdiagnos. Det saknade jag så kolla gärna med ditt försäkringsbolag hur det ser ut för dig.

Tack för att ni finns!

Bamsekramar

(Dag 20 efter första behandlingen)

Idag har jag hunnit med mycket. Började med kortisontabletterna på morgonen inför behandling 2 imorgon och som vanligt blir jag helt uppspeedad i kroppen. Det är bara att följa med 😊

Skogen med mamma:
Jag hade bestämt träff med mamma i skogen kl 9:15 för att plocka kantareller. Vi trodde lite sådär på det för det har ju varit torrt ett tag men vilken förmiddag vi fick. Bilderna får nästan tala för sig själv, tror vi plockade 4 liter på 1,5 timme och det var svårt att sluta men jag hade bestämt träff med mormor Carin också på förmiddagen. Jätte många stora kantareller som var sådär lagom dolda i mossan och gräset men med kantarellögonen påkopplade så hittade vi bara mer och mer. Vilken kick!


Sedan åkte vi till mormor Carin och stekte varsin kantarellmacka. Som vanligt landade mormor och jag i sängen där vi ligger och pratar i många timmar. Underbara djupa intressanta samtal där hon också berättar om hur det var när hon var ung. Hon plocka Nypon när hon var 15-16 år och sålde till kooperativet för 60 öre kilot. En bra sommar/höst kunde hon få ihop 26 kr vilket räckte till ett par nya skor och tyg till en klänning. Tänk vad hon har upplevt under sina 96,5 år.

Jag stannade till i Nymö på vägen hem och träffade alla härliga kusiner och svägerskan en stund och fick plocka en superfin bukett med dalior.

På eftermiddagen var det dags att prova ut och hämta peruken och turbanen. Danne var med mig och Linda var med via sms. Kicki på salongen var fantastisk och hjälpte oss med beslutet. Känns spännande med långt hårsvall.

Sedan förvällde och stekte vi kantarellerna och åt kantarellmackor igen med familjen på kvällen, så galet gott.

Rakning:
Sedan var det dags för den där klippningen. Kicki på salongen tyckte också det var dags, man kunde se lite hur det glipade på vissa ställe. Jag hade sedan länge bestämt att göra det tillsammans med familjen så de som kunde och ville fick vara med online. De fick till och med önska hur jag skulle klippa mig under resans gång. Irma frågade innan om man fick äta chips till klippningen, hon tyckte det var som lite filmtajm 😂

Bilderna visar också hur det gick till och vi hade riktigt roligt under resans gång.

Faktiskt känns det grymt skönt att ha gjort det. Jag kommer ju snart att även tappa snagget så då blir det rakning också.

Jag bestämde mig tidigt för att jag ville vara öppen för min närmsta familj, mina barn (två pojkar som är 16 och 18 år), mina föräldrar, min bror och min syster med familj och en nära vän. Så redan dagen innan jag åkte in för min kompletterande mammografi informerade jag om det var på gång.

Efter besöket så ringde vi hem barnen och tillsammans berättade jag och Danne för dem att jag troligtvis hade fått bröstcancer. Vi var ganska lugna och sakliga i vår information och jag tror det också hjälpte barnen att vara lugna i allt. Vi kramades och pratade om hur duktiga man har blivit på att behandla just bröstcancer. Att vi ska vara tacksamma att det händer nu när det finns så mycket forskning gjord. Att vi lever i Sverige där vi inte själva behöver bekosta något.

Jag har varit noga med att berätta att det är helt ok hur man än reagerar. Vi vet aldrig hur vi reagerar när vi står inför något sånt här. Vissa blir ledsna, vissa inte, vissa blir tysta och vissa pratar osv. Allt är ok. Det var viktigt för mig i mötet med barnen att vara tydlig med just det och att visa att vi är öppna för att prata hela tiden om de behöver och vill.

Då detta inträffade mitt i sommaren när vi bor i sommarstugan intill min bror och hans familj så kändes det naturligt att berätta för dem också (inte deras barn i första läget då de är lite yngre). Sedan ringde jag till mamma och syrran. Mamma och pappa var med min syster och hennes sambo på deras båt. Senare hörde jag att de hade pratat om det och bearbetat det på kvällen där. Jag ringde även min vän och pratade en god stund.

Fortfarande var allt helt overkligt och det var det ett bra tag!

Jag upptäckte tidigt att jag ville prata om det. Det kändes inte riktigt likt mig för jag håller ofta mycket inom mig själv med en tanke om att jag löser det själv. Men det kändes skönt att prata om det. Så jag bestämde mig för att jag verkligen ska sträcka ut en hand och ta emot hjälp och stöd och det har känts helt rätt under hela resan såhär långt.

Jag ville avvakta att ge besked till andra tills jag hade fått min diagnos.

Efter det har alla verkligen funnits där för mig. Sms, telefonsamtal och vi har träffats mycket. Det blir en känsla av att suga familjen till sig, ta vara på tiden, umgås, träffas.

Samtidigt har det varit viktigt för mig att hämta hem mig själv, att få min egentid för reflektion och mycket googlande för jag hatar att inte veta :) Mer om det sen.